Kategorier

 
     
Kommentarer
Spara text
 
   

Ett besök på pastorsexpeditionen

Jag var 12 år och mamma hade bestämt att jag skulle åka till Tyskland på sommarlovet. Vi hade ett hembiträde som var tyska och hette Gerda och det fanns nog en baktanke med det. Mamma trodde nog att vi barn lättare
skulle lära oss tyska på så vis, hon tyckte det var mycket viktigt att vi lärde oss olika språk. Jag som hatade läxor och att läsa överhuvudtaget hade fått
varning i skolan i både tyska och svenska vilket betydde att om jag fick
underkänt i båda dessa ämnen på våren så skulle jag få sitta kvar ett år om
jag inte pluggade på sommaren och sedan tentade upp betygen. Året var 1956. Jag hade gått ett år i Kungsholmens enskilda gymnasium, en skola
där föräldrar som hade råd att betala kunde placera sina ungar som inte
kommit in på den vanliga realskolan.

Så det bestämdes att jag under en månad skulle få bo hos Gerdas föräldrar
i en liten by utanför Hannover. Jag protesterade inte, var ganska van vid att
bli skickad lite hit o dit ibland, tyckte bara att det skulle bli spännande.

Men för att åka så måste jag ju ha ett pass och för att kunna få det så
sändes jag till pastorsexpeditionen för att hämta ett nödvändigt papper.
Så jag knallade iväg dit, den låg på Karlbergsvägen alldeles vid Gustav
Vasa kyrka, framförde mitt ärende till en dam som satt bakom ett bord.
Hon sa ett ögonblick och gick och hämtade en bok i folioformat, la den på bordet och började bläddra. Jag stod bredvid och såg att det fanns massor
av kolumner och rader fyllda med sirligt handskrivna namn och siffror.
Så slutade hon bläddra och satte fingret på en rad sen gick hon iväg en stund
igen och jag kikade nyfiket vad som stod i boken där hon pekat.

Där stog mitt namn, när jag var född och var, men där stog också något
annat. Det var två för mej helt främmande namn, ett kvinnonamn och
ett mansnamn på raden för moder respektive fader. Jag stog där och
stirrade tills damen kom tillbaka, fyllde i papperet och gav det till mej.
Så fick jag reda på att jag var adopterad, för man pratade inte om sånt
på den tiden och aldrig senare heller. Jag hade ju varit med och hämtat
en lillebror på barnhemmet men att jag också skulle komma därifrån
hade jag ingen aning om. Den gången var vägen hem längre än vanligt.
Jag tragglade namnen jag sett om och om igen så att jag skulle minnas, sen skrev jag ner dom på en bit papper som jag gömde längst in i min garderob och jag visste redan då att jag någon gång skulle ta reda på vilka som fanns bakom dessa namn.

Någon dag efter skolavslutningen följdes jag till tåget och min första resa
till Tyskland var påbörjad. Men det är en annan historia.

Stintan
 

Share to Facebook Share to Twitter More...
 
 
 

  Ett besök på pastorsexpeditionen | Novellen | Noveller

En liten sköldpadda

Den här lilla historien har jag hittat på nätet

vet inte vem som skrivit den men jag tycker

den kan passa här.







Det var en gång en liten sköldpadda som klättrade uppför ett träd djupt inne i skogen. Efter flera timmars ansträngande klättring nådde den lilla sköldpaddan till slut toppen av trädet. Han kastade sig ut, flaxade med frambenen för att slutligen kraschlanda på marken. När han hade återhämtat sig något sånär, kämpade han sig upp i trädet igen. Efter flera timmar nådde han toppen, hoppade ut, flaxade med fram- benen och kraschlandade. Men den lilla sköldpaddan gav inte upp. Han försökte och försökte, men kraschade hela tiden. Ett par fåglar satt på en gren och tittade på den lilles misslyckanden. Till slut vände sig honfågeln till sin hanne. - Älskling, jag tror det börjar bli dags att vi talar om för honom att han är adopterad.

Stintan

Visa artikel


Forts. pastorsexpeditionen

Den där lappen som jag gömt i garderoben tog jag sedan fram då och då, tittade en stund på den och funderade väl lite men stoppade snart tillbaka den igen. Det fanns ju ändå ingen att fråga, det var tabubelagt, men jag hade ju förstått att min mamma inte var min mamma och min pappa inte min pappa. Så småningom etsade sej namnen på lappen fast i minnet, jag behövde inte lappen längre men kunde inte slänga den. Den följde mej på mina färder under åren och mina undringar växte. Stundom tyckte jag mig kunna se förklaringar till alla olikheter som fanns i familjen, tyckte att jag hade något att skylla på när jag inte riktigt ville passa in i det för mej mer och mer förljugna liv som skulle visas upp. Jag tyckte på något sätt att jag hade en ursäkt för att jag inte kunde leva upp till alla förväntningar som fanns. Jag visste nu också att även min äldre bror var adopterad men vi talade aldrig om det.



Själv hade jag adopterat en av mammas äldsta väninnor som min moster och hon kom under många år att betyda väldigt mycket för mej. Deras vänskap kan man säga hade ebbat ut men vi fortsatte att umgås genom åren. Jag förstog att hon nog visste en del om hur det låg till men det var inte förrän jag var i 25-årsåldern som jag vågade fråga,

kanske var jag rädd för att få svar.



Så sa hon: Nej Stintan jag vet faktiskt inte så mycket annat än att din riktiga mamma kommer från Dalarna och att hon åkte ner till Stockholm för att föda. Det är därför jag kallar dej Stintan. (hon hade alltid kallat mej det, ingen annan gjorde det).



Hon berättade också att båda parter hade fått skriva på papper med löfte om att aldrig ta kontakt i framtiden. Så var det då. Och så sa hon att hon inte riktigt förstått varför mamma och pappa skaffat ytterligare ett adoptivbarn då hon visste att deras äktenskap vid den tiden var ganska komplicerat.



Det var först några år senare när jag väntade mitt första barn som jag kände att jag var tvungen att ta reda på mitt ursprung. Detta kunde jag göra med hjälp av oändligt många samtal med olika pastorsexpeditioner och lokala skattemyndigheter. Det var ett riktigt detektivarbete men till slut fick jag veta att min pappa hade bott på söder i Stockholm,

att han hade levt ett ganska struligt liv och att han avlidit redan 1965.



Min mamma däremot levde fortfarande, bodde i Dalarna, hade två barn ett som var äldre och ett som var betydligt yngre än jag. Jag hade alltså en storasyster och en lillebror om än bara till hälften. Och jag som alltid hade önskat mej en storasyster blev ju än mer nyfiken. Jag hade nu lyckats få tag på adresser och telefonnummer till både min mamma och min storasyster. Nu sviktade mitt mod, hur skulle jag våga ta kontakt och på vilket sätt.



Det gick en tid men när min egen dotter var ett halvår gammal tänkte jag att nu får det bära eller brista. Jag skrev ett brev till min syster för jag fick för mej att det var den bästa vägen att gå, jag lade i ett gulligt foto av min dotter skrev mitt telefonnummer och min adress så att hon kunde ta kontakt med mej om hon ville. Sen gick jag till brevlådan

men tvekade en stund innan jag stoppade ner kuvertet. Nu hade jag gjort mitt, nu kunde jag bara vänta.



Några dagar senare ringde telefonen. - Hej, det är Anita.

Jag var nog tyst en ganska lång stund innan jag fick fram "va kul".



Sen skrev vi till varann och ringde ibland och efter ett tag bestämde vi att hon skulle komma på besök. Jag hämtade upp henne i Bagarmossen dit hon åkt med en bekant sen åkte vi hem till mej. Vi sa inte många ord under resan men jag tror att vi båda hade många tankar i huvudet just då. Hon såg inte alls ut som jag föreställt mej, hade på något fånigt sätt inbillat mej att vi skulle vara lite lika men det fanns inga som helst likheter. Hon hade med sej ett paket innehållandes en massa hemstickade barnkläder och en hälsning från min mamma.



Jag bjöd på en god middag, korkade upp en flaska vin som vi delade medan vi pratade och berättade. Ändå var det lite stelt och konstigt, vi kände ju inte alls varann, men jag fick svar på en del frågor på gott och ont kan man säga. Jag fick också veta att min mamma helst inte ville träffa mej och det var nog det svåraste att ta till sej.



Dagen därpå skjutsade jag min syster till tåget. Detta var första och enda gången jag träffade henne. Vi skrev några ytterligare brev innan kontakten rann ut i sanden.



Jag tror det berodde på att min mamma inte ville ha kontakt. Det blev för svårt helt enkelt och min besvikelse var enorm. Jag hade så gärna själv velat fråga henne: VARFÖR?



Jag hade ett stort behov av att söka och finna mina rötter men jag fann dom aldrig riktigt, fick bara veta lite grann.

Stintan

Visa artikel


Jag såg nu att du postade fortsättningen medans jag skrev :-)



Fortsättningen "Tysklandsresan 1956" va lika spännande den, det låter som om det kunde hända en massa spännande saker där.



MVH Jim


Visa artikel


Vad bra du skriver stintan!



Man blir väldigt nyfiken på fortsättningen.



MVH Jimmy


Visa artikel




Kommentera

Förnamn
 
   
Rubrik
 
   
E-post (Om du vill bli meddelad när någon skriver.)
 
   
Text

(Logga in för att kunna lägga till bild!)
För att skydda oss från spam, klicka i dom gröna rutorna!
Spam Check 2.0 © JW  D E S I G N