Kategorier

 
     
Kommentarer
Spara text
 
   

Den oändliga novellen

OBS! Läs vidare bakifrån!

Klicka vidare till sista sidan och läs nerifrån och upp :-)

De va smutsig och på golvet sprang en kackerlacka förbi, den lilla gluggen högst upp på väggen släppde in en smal strimma månsken, en och annan ton från en avlegsen kattuggla följde också med in i den illa luktande cellen. Han satte sej ner på den hårda träbänken och begrundade sitt öde, om fem timmar skulle hans händelserika liv avslutas. Va va det som gick snett? Va hade han gjort med sitt liv? Kunde han ha gjort någonting annurlunda eller va det som hänt förutbestämt av ödet? Han tänkte tillbaks på början av sitt liv...


 

 
 
 

  Den oändliga novellen | Novellen | Den oändliga novellen

Det var kallt och fuktigt i grottmynningen. Det droppade och rann vatten längs grottans tak och väggar. Myggdalion kände sig frusen och trött. Armar och ben värkte. Den sista biten in i grottan hade tagit på krafterna. Hon hade verkligen fått anstränga sig då vattnet plötsligt stigit med en enorm hastighet och hon hade fått kämpa för sitt liv. Nu stod hon där och kikade in grottan som såg ut som ett enda stort svart gapande hål. Grottan mynnade ut på andra sidan berget. Men vägen dit var väldigt lång då gångarna var många och förvillande, trånga och smala. Kanske var vägen till andra sidan oframkomlig pga rasmassor. Men dit Myggdalion skulle var kärnan av berget. Mer än så visste hon inte. Hon kunde bara förlita sig till vad historien kunde berätta och använda alla sina sinnen för att finna det hon söker. Hon log för sig själv. Tur att jag har kraften med mig. Den kan behövas på denna vandring… Hon visste att det fanns dom som ville henne illa. Men vilka dom var hade hon aldrig fått veta..

/// Jen_


Det gömde sig högt upp i ett enormt silverpilträd som stod alldeles innan Silverfallen.



Det hade väntat ett tag, men nu kom hon, Myggdalion lika skön som alltid, ÅHh va han hatade att hon va oåtkomlig för honom.

Ett illmarigt leende spred sig på hans trådsmala läppar, han kunde i alla fall göra livet lite besvärligare för henne.

Han började mumla på en ramsa, manade på bäcken med sina inre krafter, slängde upp aska från tio elektriska ålar i luften som ett offer till vattnets andar. Vattnet steg snabbt och började piska runt Myggdalions fötter, snabbare o snabbare mumlade han fram ramsan och han såg hur hon nästan drogs ned i vattnet men klarades sig i sista sekunden. När han såg att hon tog sin in genom vattnefallet gav han upp,,, för den hör gången,,,



Det smög sig försiktigt ned för stammen, ner i vattnet och ålade sig efter Myggdalion in i grottan...

/// Bjesy_


Myggdalion hoppade graciöst och lätt från sten till sten motströms i bäcken. Snart skulle hon vara framme vid Silverfallen. Myggdalion var en vacker ung kvinna med sitt rufsiga, busiga hår. Hennes speciella säregna drag gjorde henne spännande. Hennes ögon glittrade till i solen. Dom var stora och vem som helst skulle kunna bli förtrollad av skönheten i dom. Myggdalion stannade till och hämtade andan. Bara en bit till, runt kröken. Där skulle den stora utmaningen finnas. I Silverfallen. Hon fortsatte sin väg mot vattenfallet och märkte att bäckens form ändrats. Den hade blivit bredare och vattnets styrka hade ökat markant. Vattnet var agresivare och forsade fram. Det började bli svårare och svårare att få fäste på dom blöta hala stenarna. Vissa stenar var som stora klippblock och hon fick klättra och hålla för att inte tappa taget när vattnet strömmade fram och slog upp på klipporna. Äntligen skymtade hon Silverfallen. Magnifika vattenfall vars gardin av vatten dolde underjordiska grottor och gångar. Där finns det något viktigt som hennes medhjälpare och budbärare behöver. Men det skulle inte bli lätt. Hon skulle inte vara ensam om att vistas i grottorna..dom var bebodda med otäcka varelser som skulle göra allt i sin makt för att behålla grottans hemlighet. Myggdalion var vid det här laget genomvåt. Nu var hon framme vid Silverfallens fot. Med änns kännde hon sig lite rädd. Hon rös till och tog sin in genom det fallande vattnet in mot grottorna…

/// Jen_


I kvällningen kände de doften från tjärnen där kvinnorna som tänkt plocka svamp funnit honom. Ledaren saktade in stegen och tassade ljudlöst fram till platsen där han legat. Han föll på knä och böjde huvudet över händerna som i bön. Resten av gruppen hade slutit upp runt ledaren, deras ögon glödd rött i mörkret. Någon stötte till ledararen och han slog ilsket ett par gånger med svansen. I ett huj var han på benen, stampade irriterat med framhovarna och vände sig mot följeslagarna. - Vi är framme nu, när klockan passerat midnatt ska vi ta oss ner till gården.

/// Hemlig_


Han kom svävande till Skogsliden,tänk vad vackert allt va då han såg genom sin själs ögon allt hade klarare färger o doftade ljuvligt .



Hon satt där på trappen Elisabeth Margareta Olavsdotter 12 år gammal för alltid men vacker som en huldra med sitt mörka svallande hår o sina gråblå ögon



Det tog tid sa hon med sin alvlknande röst,vad höll dej borta?



Ja sa han det tog tid ,jag ville inte att min kropp skulle bli liggande där ensam ,o byborna som va där verkade inte bry sej,men svampplockarna från stan såg till att den kom iväg.Men nu är jag här.Myggdalion har hon visat sej?



Nej Myggdalion är borta vid Silverfallen,där finns något vi behöver,måtte hon bara hinna

/// oldwolfie_


Gruppen som färdats i dagar och nätter, så ljudlöst och obemärkt hade kännt onskans styrka öka i takt med att dom kom närmare och närmare byn. Nu var det bara en dagstapp kvar sedan skulle dom vara framm..

/// Jen_


dom båda kvinnorna gick fram till honom o kände på honom jo det fanns liv ,men ack så stilla han va men han såg ändå fridfull ut,de va bäst att handla snabbt



den ena kvinnan ringde på mobilen o den andra lindade sin sjal runt honom så gott det gick kanske kunde han få lite värme av den



byborna såg ambulanshelikoptern landa i skogen ,nog såg det ut som om de va vid tjärnen



jo så då levde han ännu



kanske



kvinnorna som ringt gick uppskakade tillbaka till sin bil o åkte hem till den stora staden dom undrade hur det skulle gå för mannen men han skulle köras till lassarettet o dom fick gärna ringa o höra hur det gick



Han såg sin kropp nu omhändertagen av proffs , BRA då kunde han ge sej iväg på sin uppgift .först gällde det att hitta Myggdalion hon skulle kunna ge honom de rätta verktygen,han flöt bort mot Skogsliden för det va ju där hon fanns det va så tydligt

/// oldwolfie_


Det finns gott om svamp i år sa kvinnan till sin väninna. Dom gick sakta och tittade sig omsorgsfullt omkring sig för att inte missa någon av dom vackra gulhattade svamparna. Plötsligt ger ena kvinnan ifrån sig ett skri som skar genom märg och ben. Kvinnorna stod som förstenade och tittade på den livlösa kroppen som låg intill en förädiska tjärnen. Är han död, sa en av kvinnorna...

/// ?!?! ;0)


På andra sidan tjärnen i skuggan av en gammal gran.



Det hade iaktagit honom alt sedan han hade komit till trakten, det längtade efter lite händelser i sitt långtråkiga, tusenåriga liv. Skulle det hända ngt så fick han se till att det gjorde det själv, så som han hade gjort dagen innan, vid bondgården. De va ett trevligt litet tidsfördriv, släcka livet på en jungfru ngn gng ibland så att folket i trakten inte glömde bort honm. Ja jungfru o jungfru, hon va ingen jungfru när han va klar med henne - tänkta han o smålog.



Så va det äntligen dags, inte nu, men snart.

/// Bjesy_


WoooW så här va de ju ett nytt cosmos i microcosmos fanns all det du vill



o de va här han skulle göra det som va hans gärning han såg åter tillbaka mot sin gamla kropp den såg ganska bra ut



men den nya skepnaden han fått va SÅ mycket bättre dom kan stå där i sin jävla lanthandel o undra om JAG ska klara det



klart somfan att jag JAG ska slå krafterna jag har ju SETT LJUSET



byborna stod o tittade på kroppen som låg där precis vid tjärnens början dom trodde att nu e hoppet ute



men alla de andra som rörde sej omkring med aurans färger dom fnittrade o fnattrade o tycke dom spelat de jordiska ett spratt



nu ska dom väl ge sej

/// oldwolfie_


Han vaknade av lätta vattendroppar mot sin kalla hud.

Han slog upp ögonen och såg genom duggregnet en fantastisk regnbåge. Han såg sig sakta omkring. dimman låg tät alldeles ovanför vattnet, han fanns sig själv liggandes intill tjärnen.



Det var tidig morgon. Han hade valt, valt sida! Nu fanns det ingen återvändo!

Han klädde av sig kläderna och gick sakta ut i tjärnens ljummna vatten. Han rös till när kroppen helt sänkts ner i vattnet. Sakta började han simma ut mot tjärnens mitt...

/// Jim o Jen


han ångrade genast att han tagit den där wiskyn men den va god o satt bra o STOR



alltför bra kanske,vad var detta DEN högresta gestalten löstes upp men samtidigt såg den ut att dra sej bort mot stigen som ledde till tjärnen,han va ju modig o stark me all wisky i sej så han följde efter



samtidigt som det pirrade elakt i högra sidan de liksom rev o slet han tog me vänsterhanden om sidan o krafsade lite obehaget fortsatte



men han kunde inte tänka på det nu de va stubbar o rötter som måste passeras ,,,,,han va dessutom fortfarande lite lummig av wiskyn,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,



tjärnen syntes nu han stannade häftigt då han insåg va han såg



det liksom pulserade o vidgades o spelade i alla färger han blev stolt på nå sätt bara för att HAN fick se detta



men han visste inte vad det var o inget kunde ha förberett honom på detta INGET inget någonsin



han förstod att det spelade liksom ingen roll längre att han hade levt de liv han levt de va nu NU som det gällde



HAN MÅSTE VÄLJA SIDA



det borde vara lätt att göra det men han såg från den ena lockelsen till den andra o visste att vissa saker va ju inte så att dom varade livet ut men dom va ju ändå såååå oerhört levnadsglada



andra saker såg kanske mera ut som sorg men dessa sorger va ju ändå så LYCKLIGA

/// oldwolfie_


Väl hemma tog han av sig stövlaran och gick till sitt lilla hemlig spritskåp. Han hällde upp en mer än rågad wiskey och slog sig ner i sin favoritfåtölj. Han kännde sig trött, ja gammal. Vart hade åren tagit vägen. Han var ingen ungdom längre. Allt som hänt omkring honom idag hade tagit på krafterna. Han smuttade på wiskeyn och tänkte tillbaks på sina ungdomsår. Han hade inte precis varit en ängel.. Men dom åren var för länge sedan passerade och han hade nog gottgjort det under senare delen av hans vuxna liv. Han hade blivit en helyllekille som tröttnat på satyg och rackarsträck. Han slöt ögonen och kännde hur wiskeyn gjorde honom varm inombords och avslappnad. Han föll sakta in i dvala och började drömma....Han sprang genom skogen, svetten rann och han andades ansträngt. Hjärtat bankade och slog i bröstet så det värkte. Han rusade som en skenande häst genom skog och mark. Hans fötter värkte, barr och sten skar i hans fötter. Han tittade ner och såg sina blödande såriga fötter. Han var barfota!? Hastigt tittade han över axeln men han såg inget, hörde inget. Kännde bara kraften som med sådan vrede och fasa kom närmare och närmare. Hjärtat slog så fort och så högt att han var tvungen att hålla för öronen. BANK BANK BANK. Med ett ryck vaknade han och satte sig spikrak upp. Wiskeyglaset for i golvet och glaset gick i tusen bitar. BANK BANK BANK..det knackade på dörren! Han tittade på klockan...Halv elva..inte hade han någonsin fått besök såhär sent. Han reste sig och gick bort till dörren. BANK BANK BANK. Försiktigt öppnade han dörren på glänt. Ute var det mörkt. Han tittade ut och såg en svart högrest gestalt...

/// Jen_


på vägen hem efter det som han såg som ett totalt fiasko där i affären.Hur kunde han låta sej beröras så.Folk måste ju undra va de va för en underlig kuf ,som flyttat in på Skogsliden.Ja nu visste dom förstås,en tossig karl som gapande dumt ber att få aftontidningen. Stigen framför honom låg ljudlös,inte en fågel inte ett enda litet prassel,han kände en rysning utmed sin högra sida.............................. Mindes något ....................... Va det en dröm han drömt nånting om att inte vara rädd att han inte va ensam, fast nog sjutton va han ensam. Mer ensam idag än igår det va ju solklart.Ingen i byn kommer att vara ovetande om den gapande token från Skogsliden. Samtidigt stod byborna i affären o alla mumlade ......... Så e det.................Må det så bli................ Tecknet har visat sej.................Nu stundar tider som alla vetat skulle komma....................Dom skakade på sina huvuden o tisslade o tasslade.............. Kan han verkligen göra det rätta................Skulle dom behöva vara beroende av att den tossen verkligen stod pall för det som komma skulle................Ja för deras själsfrid skull så måste dom hoppas

/// oldwolfie_


Samtidigt som tumultet utbröt i affären, genom skogen, med lätta ljudlösa steg. Susande över mossa och lingonris, utan att lämna några fotavtryck, närmade sig gruppen, men fortfarande var det flera mil kvar till byn.



De hade färdats hela dagen och flera dagar innan också. Frammåt kvällningen när solen sjönk bortom horrisonten brukade de göra natt. Helst vid ett vattendrag, äta sig mätta och falla i en orolig sömn. De turades om att hålla vakt.



Så snart de nåtts av budet hade de haft rådslag och beslutat att sända ut den grupp som nu slumrade i skogsgläntan. Rådet hade pågått i flera timmar för man var oense om det verkligen var det meddelande man väntat på. Tillslut hade alla enats om att det var bättre att eventuellt färdas i onödan, än att inte komma alls om det nu var allvar. Spänningen steg ju närmare de kom, den här natten hade nattvakten inga problem att hålla sig vaken. Faran blev större och större ju närmare de kom och nu var det kanske bara en dagsetapp kvar.

/// Hemlig_


Ett busigt fniss for igenom hennes numer endast auramarkerade hjärna. Hon njöt av sin plats som osynligt närvarande och kände sig nu lugn över att korten var på väg att granskas. Han som hon valt. Mannen med den brokiga bakgrunden och det varliga sinnet, var fylld av motstridiga känslor och tankar. För henne syntes hur varje cell i hans kropp virrade runt sin egen axel. Hon sände honom en värmande tanke och log sitt mest genomskinliga leende och hoppades att nå fram, för att ge lugn och ro. "Du vet, om du lyssnar till rysningarna som vandrar längs din högersida, när du är på rätt väg. Känn. Tänk. Gör." Med det som en gång varit en ung flickas hand, strök hon honom över armen i visshet om att det var sista gången de skulle mötas.

/// Daniella_


han kände sej förvirrad var fanns det onda egentligen han va inte säker på folket i lanthandeln han va inte säker på den till synes vänliga damen han va inte säker på sin känsla av att väsendet som följt honom i spåren va det goda han tyckt sej se i synen i skogen han va inte säker på någonting.... här gällde det att inte tala för mycket. bäst att låta de andra tala ,han va ju också ny i byn så det va det bästa han kunde göra. han log fåraktigt o frågade om aftontidningen kommit än ,i ett försök att låtsas som om HAN inte vistte nåt

/// oldwolfie_


Han stelnade till, som en uråldrig glaciär av blågön packad is. Var det möjligt? Var det av vett och sans!? Sakta men säktert reste sig nackhåren, ett efter ett, tills han fylldes av ett så starkt illamående att han tvangs ned på huk. I den lilla trånga lanthandeln blev det knäpp tyst. Allas blickar låstes vid den nytillkomne mannen, som just sällat sig till församlingen av förfasade. En av kvinnorna i gruppen, känd som en tillbakadragen ensam men varm och hjärtlig kvinna, tog till orda och sade lugnt; "Det är dags nu, tecknen är många och vi är fler som har mörka sagor att förtälja till den obenådade huldrans försvar. Låt oss sätta punkt, och låta solen åter skina i vår nejd, en gång för alla."

/// Daniella_


Jo, visst kännde han närvaro av något eller någon..känslan var klar och stark. Någon var med honom. Han såg sig sakta omkring runt i rummet, men det fanns ingen där. Plötsligt kände han att han inte var rädd, känslan blev varm och fredlig. Han kände sig lugn och trygg. Han samlade sina tankar och klev ut och låste dörren och började vandra ned mot byn. "Någon" var med honom, det kände han. Men vem var det.. Väl ner i byn bestämde han sig för att först ta en sväng in till den gamla damen i lanthandeln. Hon borde kunna berätta något för honom om gångna tider. Han klev in i lanthandeln och blev ståendes. Aldrig hade han sett så många inne i den lilla affären samtidigt någongång. Folk var upprörda och pratade i mun på varandra och att dömma av deras ögon var dom vettskrämda. Vad står på frågade han en man som stod lite i bakgrunden. Har du inte hört, svarade mannen. Det har begotts ett mord, ute vid den gamla bondgården. Väligt obehagligt. Mannen böjde sig närmare och viskade; dom tror det har något med den gamla sägnen att göra. Någon går igen därute..någon som inte fått ro..

/// Jen_


Han gick fram till den lilla spisen o tände en brasa o började pyssla med kaffekannan,här behövdes en skarp hjärna o ett klart sinne så det va lika bra att se till att få i sej lite Flickan behöver hjälp på något sätt men hur ska jag förstå med vad? tänkte han Han tog en kanelbulle till det nykokta kaffet o satte sej o tittade ut genom fönstret o funderade, hur skulle han gå till väga med sitt uppdrag ? kanske skulle han ta en promenad genom byn o lyssna lite me folk o höra om någon visste något Bonden i gammelgården han hade ju funnits där länge o hans släkt ,kanske dom visste . Ja det va en bra början,tänkte han klev i stövlarna o tog mössan o gick ut för att lösa sitt uppdrag med en lätt rysning kände han att något väsen va med honom va det hon eller ..........

/// oldwolfie_




Kommentera

Förnamn
 
   
Rubrik
 
   
E-post (Om du vill bli meddelad när någon skriver.)
 
   
Text

(Logga in för att kunna lägga till bild!)
För att skydda oss från spam, klicka i dom gröna rutorna!
Spam Check 2.0 © JW  D E S I G N