Du.
I mina minnens kammare finns Du. Jag var nygift när vi först
möttes. Min son var bara fem månader och min lilla familj bodde i en etta på
Söder. Det var en lite kyffig lya utan moderna bekvämligheter. Kallt vatten
fanns dock samt även toalett inne. Då på den tidens Söder var det inte alls
ovanligt att dessa anläggningar fanns på bakgården.
En sommardag träffades vi två för första gången i ett till-
håll ute vid Bellewueparken. Det blev början till en flerårig förbindelse som
tragiskt nog tog slut på grund av valet mellan min familjs existens och vårat
liv tillsammans. Det gick tyvärr ej att kombinera så våra vägar måste skiljas.
Än i dag kan jag med saknad tänka på din mörkbruna kropp ditt svarta långa
hår dina kloka ögon och dina pockande läppar. Du var lite satt och muskulös
och rösten som mjuk och mörk så många gånger hälsat mig välkommen. Jag
minns våra duster när jag hjälpte dig med din hygien samt när det var dags
för arbetskläderna.
Du kanske ej förstod det men jag räddade dig faktiskt från att
deporteras till Polen. Efter kriget var det stor brist på hästar i de krigshärjade
länderna. I Sverige däremot hade maskinerna tagit över många av era sysslor
dårför såldes många prima hästar till bland annat Polen. De var då kända som
ett bra men grymt hästfolk. Jag talar alltså om sjuåriga vallacken Pontus som
jag köpte av en hästskojare i trakten av Haga.
Våra år tillsammans i åkarsvängen. Jag var bara en liten skiten
Bönåsare. Så kallades vi enhästarsåkare. Vi var hänvisade tiil att finna vår ut-
komst som lejdkuskar hos storåkarna som Zellberg, J E Jansson eller Anndahl
till exempel. Det var slitsamma dagar i gatan eller något av de andra verken i
stan. Det var accordsarbete för det mesta. Man körde efter olika skalor, exem-
pelvis första skalan innebar att man skulle hinna köra trettio lass i skrovkärran
som rymde sexhundra liter. Sträckan var då trehundra meter. Allt skulle lastas
för hand, oftast med skyffel, fyllhammare, slägga och spett. Lappbasarna var ofta väldigt njugga och krävde välfyllda kärror, snålade också med metrarna
varigenom sträckan i bland kunde vara över de trehundra som gällde för för-
sta skalan. För nittio öre lasset skulle man hålla utrustning och på den inkörda
summan betala fem procent till den åkare som stod kontrakterad hos det av
stans verk som för tillfället var aktuellt.
Efter att blivit varm i kläderna och känd bland basarna kom
jag in vid Vattenverket. Där gick allt på timma. Slingrande kulvertar i ofta sko-
gig terräng omöjliggjorde accordskörning. I byggena ute i förorterna som då
började byggas blev många tillfällen till körningar. Gubbängen och Hökar-
ängen hade då börjat exploateras.
I Nyboda bakom barnhemmet hade jag hyrt ett litet stall. Det
kostade tjugofem kronor i månaden. Utanför stallet hade jag en höstack som
var upplagd av gräs från de stora markerna som ej längre odlades i ovan-
nämnda förorter. På lördagar och söndagar samt kvällarna i veckan slog vi,
jag och några andra höet räfsade och volmade. En bekant lånade en åkarbil
för transporten, där gick en halvliter som på den tiden var hårdvaluta. Varför
slopades motboken? Den som gav så många så mycket.
Vi stängslade sedan in en del mark som beten åt våra hästar.
Dom som i dag bebor södra förorterna kan nog ej fatta att i deras parker och
grönområden gick inemot ett tjugotal åkarkampar på bete. Skrovkärror stod
med skaklarna mot skyn och seldonen hängde över uppsatta slanor i björk-dungarna. På den tid då allt räknades i ören var man glad över varje sparad
tolvskilling. Fick man en tia över när månadens räkningar var betalda var man
nästan rik. Då kunde man slå sig loss på Grönan eller kanske unna sig en bio-
kväll. Utbudet på nöjessidan var inte så stort som nu men vi hade nog inte heller så mycket fritid att offra våra surt förtjänta slantar på.
Varje morgon klockan fem var det dags att till fots knalla i väg
från Lundagatan till stallet i Nyboda. Pontus skulle ha sitt morgonmål beståen­-
de av ett stort fång hö samt tre kilo havre. Redan på den tiden fodrade jag med
kross. Vattning och rykt, det senare var en kamp där man hade att ta sig i akt
för både fötter och tänder. Även selningen var förenat med ett visst riskmo-
ment. Varifrån Pontus än kom så hade han nog ej behandlats väl, rykt och selning var för honom en hemsk och daglig upplevelse. När detta var avklarat
var det dags att ta sig till arbetsplatsen för dagen innan klockan blivit sju. När
andra började sina knog hade vi kuskar redan gjort ett par timmar.
I Gubbängen fanns en futt och föreståndarinnan och jag
hade ett litet avtal som gick ut på att jag tog in varor vatten och ved varje dag
På detta sätt hade jag fika och käk för min egen del. Sparade på detta vis minst
en krona och femtio öre. Fina slantar som kom väl till pass för det vardagliga.
En krona och tio om dan gick åt till ett paket cigg. Det rörde sig ej om stora in-
komster, det viktiga var små utgifter,
Förutom ovan nämnda dåliga morgonhumör hade Pontus ett
ytterligare fel, Skenlag. Han var vad man kallar bakrädd. Det kostade mig både
svett och besvär. Dessutom ett åtal vid Rådhusrätten för misshandel. Böter
femton kronor. Från Magnetens gård där Pontus mumsade hö under fikarasten
stack han i fullt sken ända ned till Södra Hammarbyhamnen. Eftersom det var vinter och vi forslade gårdssnö ner till kajerna på söder hade jag en etttusen-
femhundra liters kärra, helt byggd i plåt. Med detta skramlande vidunder i bak- hasorna och höpåsen slängande mellan frambenen introducerande högertrafik
i full karriär ända ner till Fors foder. Där fann jag ekipaget efter en lång och ner-
vös språngmarsch. Vid infångandet blev det en del trubbel med en mycket avancerad dans där Pontus helt försökte bestämma steg och turer. För att få
kontroll över situationen gav jag honom två dagsedlar med avig hand över no-
sen. En vän av ordning observerade detta och tillkallade polis. Domen blev som tidigare nämnts och byggde på det faktum att jag saknade piska. Med en
sådan hade jag kunnat stå bakom ekipaget och slå flera gånger utan laga på-
följd. Att däremot med öppen hand utdela två tillrättavisande slag var misshan-
del. Jag slapp dock att kallas djurplågare, det hade varit fruktansvärt.
Vi låg vid Sandemars gods en vinter på timmerdrivning. Till
detta hade jag dessutom en kronhäst som jag kallade Bläsen. Min mors, som
det heter i dag, älskare anställde jag att luna med Bläsen. Pontus och jag hade hand om baskörningen. Med lite träning valde han sina egna vägar med lassen
ner till vältorna. En underbar kamrat att arbeta i hop med. Hans styrka kom väl
till pass. Jobbet drog ut på tiden och snön började töa bort. Våren nalkades och allt började grönska. Slut var de kalla nätterna i källarstugan hos kaptenen
som jag hyrde stall och bostad hos. Varannan helg skötte kaptenskan våra hästar medan vi, Anders och jag, for in till Stockholm. Vi måste besöka de våra och lämna kapital till familjernas uppehälle och räkningars betalande.

Stugan värmde vi med ett KÅCE element eldat med fotogen
I midjehöjd var nog temperaturen omkring tolv-femton grader. Det otäta taket
släppte genom värmen underifrån in vatten som bildade små pölar på golvet
där vi hade våra bäddar. På det oisolerade golvet frös det till is. En natt med
trettiotvå graders utetemperatur bestämde vi oss för att sova i stallet hos häst-
arna, Pontus blev min sängkamrat den natten. Det blev inte någon obruten sömn men några kortare tupplurar gjorde dock att man var nog utvilad för att
orka med en ny köldbitande dag i timmerskogen. Det var egentligen för kallt för
att jobba men det fanns inget bättre att välja på.
Kylan vek sig så småningom och livet tedde sig ljusare.I maj
månad var drivningen över och stadd vid kassa var det dags att åter fara hem,
Denna gång för att stanna. Efter att sökt körningar i stan en tid förstod jag att
hästarnas tid var över. Pontus placerade jag på bete ute på Häringe. Där fick
han vila upp sig och må gott fram till augusti månads slut. I nget arbete för oss
hade dykt upp. Jag var tvungen att sälja min vän, våra vägar skildes, han fick det bra, jag köpte min första lastbil. Men det är en annan historia.