Kategorier

 
     
Kommentarer
Spara text
 
   

Målaren- roman/novell behöver hjälp=)

Det här är början på min första novell/roman. Har en ganska invecklad handling i åtanke men håller den hemlig tills vidare. Kommentera gärna språket. Är det adekvat? finns det nån relevans i berättelsen? om ni tycker det är riktigt illa gör mig inget. Vill ha ärlighet Wink

Armen rör sig upp och ner, ett mönster den korta mannen följt i femton år, om än inte lika frenetiskt som då, i alla fall lika plikttroget. Det var hans kall, hans plats i världsordningen. Det fanns många i hans omgivning, vänner och familj som hade ifrågasatt hans yrkesval. Kommentarer som ”du behöver stimulera ditt sinne” var återkommande och kändes frustrerande och nedsättande. Varför kunde de inte acceptera hans stråk i livet? Själv respekterade han andras livsstilar och det gjorde honom ont att fundera över varför de inte kunde göra detsamma med honom. Mannen var ju kärleksfull mot sina nära och kära och relationerna mellan de uppfattade han som meningsfulla. Ett slags uppgivenhet kunde ofta fylla honom. En förrädisk känsla, vilken ofta tog sig uttryck i de penseldrag han utförde på den strävt ofärgade fasaden av trä. När mannen känslofullt applicerade faluröd färgen på ytan genomträngde den träet som om det var blod. Blod han offrat i sina tankar för att uppnå insikten om hur allt låg till.

Solen strålade kraftfullt bakom några hotande moln och mannen kände värmen mot sin bara rygg. Även om vikten på senare år långsamt ökat var han fortfarande vältränad. Den runda ansiktsformen var dock inte en effekt av den oönskade viktökningen för han hade alltid sett ut som en teddybjörn. Trots att han ofta klagade över den stekande sommarvärmen visste han att vintern innebar sämre tider. Han alienerade sig ofta från positiva tankar men de få han hade var oerhört kraftfulla, som de om framtiden. Mannen hyste starkt hopp om framtiden och visste att det fanns något runt nästa hörn värt att efterforska. Nyfikenheten var hans drivkraft, och indolensen hans förfall. Bakom huset han målade fanns en skogsdunge, där kunde han förnimma de mest oförklarliga läten. Skrikande små barn, afrikanska lejon, ljudet av glas som krossas mot ett stengolv. Endast fantasin satte gränserna och det var nödvändigt för att stå ut med tristessen. Två timmar till hemgång tänkte han. Mannens dagliga arbete kändes som den själlösa rutin många ser det som. Problemet för den korta men relativt vältränade mannen var bara att jobbet var hans liv många avseenden. Han levde som i en förlegad tid där primitiva begär och impulser styrde hans vardag. Mannen följde rutinerna. Han funderade väldigt sällan över sitt liv, tyckte det hade sina poänger och var nöjd så.

Himlen hade så sakteliga börjat öppna upp sig likt ett blödande sår. Små droppar smattrade mot hans slitna regnrock och han såg belåten ut. Kanske för att han kom ihåg att ta med sin regnrock eller så njöt han bara av regnets lugnande rytm. Bussen var sällan mer än två minuter sen, nu hade det gått fem. Han började bli otålig. Såg på klockan och vankade fram och tillbaka samtidigt som han begrundade sina nyinköpta seglarskor. Att han hade ett monotont yrke uteslöt inte att han tjänade bra med pengar. Han bodde i en 150 kvadratmeter stor lägenhet i ett villaområde men tanken att köpa bil hade aldrig slagit honom. Dels berodde det på latheten att inte ta körkort, samtidigt som han retade sig på bilarnas förstörelse av naturen.

Bussen kom i hög hastighet i det alltmer tilltagande regnet och precis som den saktade in körde den rakt i en nybildad vattenpöl och blötte ner mannen som glömt att stänga sin rock. Om man nu kunde beskylla honom för det. För det är ju inte lätt att förutspå att man snart skall attackeras av vattnet i en till synes harmlös vattenpöl.

- 10 kronor, sade busschauffören lakoniskt.

Först skvätter han ner mig och sedan har han mage att be om pengar. Maken till oförskämdhet får man leta efter var tankar som flödade i mannens komplexa hjärna. Han hade svårt att lägga band på sin ilska men kontrollerade sig till sist och krafsade fram några småmynt. Blöta och smutsiga landade mynten i busschaufförens hand. Mannen var glad igen, han hade fått sin hämnd. Hämnden stod inte i proportion till busschaufförens förargliga handling men var åtminstone lite plåster på såren.

 

 
 
 

  Målaren- roman/novell behöver hjälp=) | Novellen | Noveller

="Rexhunter"
Jag förstår dina poänger än mer nu. Låter för övrigt intressant med en distanskurs. Skrivandet använder jag mer som meditation för mig själv, tar för tillfället ett sabbatsår inför universitetsstudierna. Uppskattar att du tog dig tid att kommentera texten så ingående och önskar även dig lycka till i framtiden. Har läst dina texter här på forumet och tycker de verkar intressanta. Fortsätt skriva tills du blir publicerad!




På en pianobar i Göteborg för många år sedan spelade en man med alla fingrar och bägge händerna. Han spelade trallvänliga slagdängor och publiken runt flygeln sjung med. Han var en speleman och försörjde sig på ströjobb. Ofta ihop med sin kompis gitaristen.



En kväll kommer den riksbekante store musikern in på baren efter sin show på Fina de Lyxkrogen. Efter en stund sätter han sig bredvid spelemannen och börjar prata musik. Mest om hur man skall framföra musiken för att den skall låta så vacker som möjligt.



Med känsliga fingra och mjuka handleder spelar han snuttar för att demonstrera. Det lät vackert, javisst. Ingen tvekan. Han trollade fram skönhet. Men det saknade livsglädjen som fanns i spelmannens musik.



Bara några veckor senare tystnade pianistens vackra musik för alltid. Saknaden av livsglädje blev för stor.




Jag förstår dina poänger än mer nu. Låter för övrigt intressant med en distanskurs. Skrivandet använder jag mer som meditation för mig själv, tar för tillfället ett sabbatsår inför universitetsstudierna. Uppskattar att du tog dig tid att kommentera texten så ingående och önskar även dig lycka till i framtiden. Har läst dina texter här på forumet och tycker de verkar intressanta. Fortsätt skriva tills du blir publicerad!




I min förra kommentar blev meningarna inte hopkopplade på ett bra sätt eftersom jag skrev dem "styckevis" så att säga.



Jag vet inget om dig Rexhunter. Är du ung eller gammal, är du målare eller inte. Hur van är du att skriva?



Jag kan varken tidsmässigt eller yrkesmässigt bidra med så mycket. Jag håller själv på att lära mig skriva och har mycket kvar att lära. Vill du gå vidare och lära dig skriva noveller vill jag rekommendera dig att gå med i någon av skrivskolorna på nätet där professionella lärare kan visa dig tillrätta.



själv började jag med en distanskurs på Falkens i Göteborg.



http://www.sfr.se/gbg/forfattare/novell2.html



http://www.sfr.se/gbg/forfattare/novell2.html



Är du intresserad av att uttrycka dig genom att skriva tror jag du tjänar på de här kurserna framför att söka dig fram på egen hand.



Lycka till



//Sune




Invant stryker han färgen över husets fuktiga fasad. (Invant=Du vill gärna använda passiva, eller vad det heter, ord. Undvik det).



Han stryker färg på husets fasad med lugna rörelser.



Man målar inte på fuktiga fasader vad jag tror och den informationen har ingen betydelse för handlingen vad jag kan se.



Det är en rutin han följt i femton år, om än inte lika inspirerat som då, i alla fall lika plikttroget. Hans sätt att använda redskapen visar på lång erfarenhet. Kanske har ivern minskat under hans femton år i yrket men yrkesskickligheten ersätter vad som saknas i kraft.



Mannen såg yrket som sitt öde (Nej!) även om han av sin omgivning många gånger blivit ifrågasatt för det. Han blev ibland olycklig och andra gånger frustrerad av att höra ständiga kommentarer om att hans yrke var asocialt och lätt att utföra.



Mannen trivdes med/i sitt yrke även om det fanns människor i hans närhet som kallade honom plankstrykare. (Plankstrykare ett nedsättande ord för målare). Han kunde många gånger känna irritation vid sådana tillfällen men visste med sig att kritikerna inte förstod det svåra i hantverket.



Själv respekterade han oliktänkande med andra livsstilar (Nödvändigt?) och ville själv bemötas bli bemött på ett liknande med respekt.




="Rexhunter"
Jag hade redan redigerat denna version (den första) av just de anledningar du nämner. Men inte alls så mycket som jag kanske borde. Ska testa och göra texten mer avskalad. Jag ser nog inte högtidligt på mitt skrivande däremot tycker jag att det är kul att försöka använda den här typen av skriftspråk som träning mest. Men det blir uppenbarligen lite väl klyschéaktigt och pretentiöst kanske.




Man kan använda olika form på språket beroende på vad man skriver. Kåserier bör man kanske inte skriva på samma sätt som dramatik. Journalistik skrivs annorlunda än reportage.



="Rexhunter"
Jag får säga att jag håller med dig om det mesta i kritiken däremot kan ett alltför enkelt språk eller att skriva rakt på sak uppfattas som förnedrande eller tråkigt för läsaren. Det gäller att hitta rätt grepp för just sin historia. Tror du inte en viss högtidlighet (betydligt mindre än den jag använder) skulle kunna passa den här historien?




Jag har kanske en förutfattad mening om din text. Egentligen vet jag inte vad den handlar om än. När man skriver måste man sätta se det hela ur läsarens ögon. Läsarens blick skall flyta över raderna utan att bromsas av konstigheter. Som konstiga ord kan jag nämna felstavade; ovanliga svåra tecken.



Om du minns början på din ursprungliga text:"Armen rör sig upp och ner, ett mönster den korta mannen följt i femton år, om än inte lika frenetiskt som då, i alla fall lika plikttroget. Det var hans kall, hans plats i världsordningen. Det fanns många i hans omgivning, vänner och familj som hade ifrågasatt hans yrkesval."



De fetmarkerade orden är sådana min ögon stannar upp vid och som gör att jag måste tänka efter. Vad vill han ha sagt? Vad menar författaren?



Den kursiva stilen markerar en beskrivning av mannen. Många förordar idag att man inte skall beskriva hur en mäniska ser ut. Man skall gestalta. Det vill säga låta en handling visa hur han, i detta fallet ser ut. Till exempel. För att nå använder han en pall som står intill planket/huset/ladan. Något i den stilen men bättre. Mer om gestaltning senare. Börja med att få texten att flyta och att använda punkten som andningshåll. Kommatecknet kan du sätta in om du måste skriva en lång mening och vill låta läsaren andas på vägen.



="Rexhunter"
Här kommer i alla fall en något reviderad version. Om du har tid, ge gärna en kort kommentar om jag den behöver bättre "flyt" eftersom jag mest skrivit om de meningar jag redan hade.




Jag skall läsa texten och skriver en ny kommentar om den när jag är färdig.




äntligen ett högklassigt svar Very Happy ..Jag hade redan redigerat denna version (den första) av just de anledningar du nämner. Men inte alls så mycket som jag kanske borde. Ska testa och göra texten mer avskalad. Jag ser nog inte högtidligt på mitt skrivande däremot tycker jag att det är kul att försöka använda den här typen av skriftspråk som träning mest. Men det blir uppenbarligen lite väl klyschéaktigt och pretentiöst kanske.



Jag får säga att jag håller med dig om det mesta i kritiken däremot kan ett alltför enkelt språk eller att skriva rakt på sak uppfattas som förnedrande eller tråkigt för läsaren. Det gäller att hitta rätt grepp för just sin historia. Tror du inte en viss högtidlighet (betydligt mindre än den jag använder) skulle kunna passa den här historien?



Här kommer i alla fall en något reviderad version. Om du har tid, ge gärna en kort kommentar om jag den behöver bättre "flyt" eftersom jag mest skrivit om de meningar jag redan hade.



Tack på förhand



Målaren





Invant stryker han färgen över husets fuktiga fasad. Det är en rutin han följt i femton år, om än inte lika inspirerat som då, i alla fall lika plikttroget. Mannen såg yrket som sitt öde även om han av sin omgivning många gånger blivit ifrågasatt för det. Han blev ibland olycklig och andra gånger frustrerad av att höra ständiga kommentarer om att hans yrke var asocialt och lätt att utföra. Själv respekterade han oliktänkande med andra livsstilar och ville själv bemötas på ett liknande sätt. Det här gjorde mannen uppgiven, en förrädisk känsla för någon med få glädjeämnen i livet. I sina känsloutsvävningar fick han för sig att falurödfärgen var hans eget blod som offrades för att rena sinnet.



Den klassiskt röda stugan han skulle måla låg på en frodigt grönskande kulle innesluten av för mannen totalt okända arter av lövträd. Lövträden i sin tur omgärdades av en stor välskött gräsmatta. Vackert var här och det räckte för att mannen skulle trivas på sin tillfälliga arbetsplats. Huset tillhörde för övrigt ett harem av diverse gästhus och bodar, en kombination vilken passade herrgårdens huvudbyggnad väl. Solen hade nyligen, stärkt av sommartiden, morgonpiggt kravlat sig över horisonten och strålade kraftfullt bakom några hotande moln. Kombinationen av en stor kroppshydda och fysiskt krävande arbete skapade små pärlor av svett längs mannens bara rygg. Kroppens egna kylningsmekanismer försökte göra arbetsvillkoren drägliga. Även om vikten på senare år långsamt ökat var mannen fortfarande vältränad. Den runda ansiktsformen berodde dock inte på den oönskade viktökningen, för han hade alltid sett ut som en teddybjörn. En kramvänlig och eftertänksam ensling kunde han liknas vid. Trots att han ofta klagade över den stekande sommarvärmen visste han att vintern innebar sämre tider.



För att variera sig valde mannen att måla några vita partier av huset. Instinktivt plockade han fram sin samling penslar. Han hade alltid med sig tre olika storlekar i fall att. Yrkesvanan hade dock gjort honom så skicklig att han ytterst sällan använde mer än en. Färgburken hade fått stå ute över natten och han böjde sig ner för att blanda upp den med en kvist han funnit i skogen. Stegen stod redan på sin plats och han visste att rutinen åter skulle ta sin början. Han försökte tänka positiva tankar för att härda ut men alienerade sig ofta från dem. De få han ändå hade, bland annat om framtiden, var kraftfulla. Mannen hyste starkt hopp om framtiden och visste att det fanns något runt nästa hörn värt att efterforska. Nyfikenheten var hans drivkraft men latheten och brist på energi gjorde det omöjligt att följa drömmarna om det perfekta livet. Bakom huset han målade fanns en skogsdunge där han kunde förnimma underliga läten. Skrikande små barn, afrikanska lejon eller en sten som krossar en glasruta. Fantasin och nyfikenheten var nödvändig för att stå ut med tristessen.



Vid tolvtiden mitt på dagen, tryckt av hettan och plågad av hunger, tog han en välbehövlig paus. I skogsdungen där hans fantasi nyligen föreställt sig afrikanska lejon lät han välja en rastplats. Kylan som strålade från en klotrund stens ljusa yta passade för ändamålet. Ett äpple gick som vanlig att finna i den kylväska han fyllt med förfriskningar och tilltugg. Hos vissa arbetsgivare fick mannen tillgång till mikrovågsugn eller blev till och med bjuden på mat men här fick han acceptera omständigheterna. Värme fanns det ändå gott om runt omkring tänkte han. Med stor aptit lät han mjölken rinna ner i strupen i takt med att han tuggade på blodpuddingen toppad med en klick lingonsylt. Dessa luncher var betydelsefulla för honom och gav tillfällig ro i själen.



Mannens dagliga arbete kändes som den själlösa rutin många ser det som. Problemet för den korta men relativt vältränade mannen var bara att jobbet var hans liv. Han levde som i en förlegad tid där primitiva begär och impulser styrde hans vardag. Mannen följde rutinerna. Han funderade väldigt sällan över sitt liv, tyckte det hade sina poänger och var nöjd så.



Två timmar till hemgång tänkte mannen när han sneglade på sin klocka. Himlen hade sakteliga börjat öppna upp sig. Små droppar smattrade mot hans slitna regnrock och han såg belåten ut. Kanske för att han kom ihåg att ta med sin regnrock eller så njöt han bara av regndropparna. Han begav sig mot busshållsplatsen och kunde inte sluta att tänka på hur mysigt den här typen av väder kunde vara. Att sitta innesluten i bussens plåtskal skyddad från den mörka skogen. Idag var emellertid bussen försenad. Han hade väntat i fem minuter och den var sällan mer än två minuter sen. Mannen började bli otålig, vankade fram och tillbaka och till sin förtret var de nyinköpta seglarskorna blöta. Han avvarade normalt en mindre summa pengar varje månad för att köpa kläder till sin ovårdade livsstil. Att han hade ett monotont yrke uteslöt dock inte att han tjänade bra med pengar. Han bodde i en 150 kvadratmeter stor villa men tanken att köpa en bil hade aldrig slagit honom. Han tyckte att bilarnas utsläpp var förkastliga, åtminstone enligt hans officiella förklaring. Tro inte att mannen var någon moralpredikare för det. Avsaknaden av körkort kunde lika gärna ha berott på att han aldrig funnit tid att ta det.





Bussen kom i hög hastighet, betydligt högre än vanligt eftersom chauffören ville ta igen den förlorade tiden, över krönet in mot busstationen. Mannen blev märkbart tagen när bussen av försiktighet för det tilltagande regnet saktade in ytterst långsamt. I denna försiktighet lyckades chauffören köra rakt i en nybildad vattenpöl framför honom. Vattnet sprutade med sällan skådad kraft för att vara vattnet från en vattenpöl. Mannen blev rejält blöt av det sprutande vattnet eftersom han glömt att stänga rocken. Generat mötte han passagerarnas blickar bakom glasen, blickar av skadeglädje men även sympati för mannens öde gick att upptäcka för den objektive. Men mannen kände enbart skadeglädjen och fick känslan av att de anklagade mannen själv för att han inte stängt rocken. Det är dock inte lätt att förutspå att man snart skall attackeras av vattnet i en till synes harmlös vattenpöl. ”



20 kronor” sade busschauffören lakoniskt. Mannen retade sig på bristen av givmildhet och skuldkänslor hos busschauffören. Han hade svårt att lägga band på ilskan och likt en kastrull som kokar över med vatten tappade han nästan besinningen. Någon sorts inbyggd spärr i hans beräknande hjärna fick honom att avbryta sitt agressiva beteende. Istället var mannen mer återhållsam i sitt handlande och tänkte sätta sig i lugn och ro längst bak i bussen. Men innan han kunde göra så var han tvungen att betala för sin hemfärd, trots det ”brott” han utsatts för. Just som han skulle ta fram en tjugokronorssedel från portmonnän i den lyckligtvis torra innerfickan av regnrocken fick han en snilleblixt. Det gick upp för honom att några mynt låg kvar i hans genomvåta manchesterjeans. Blöta och smutsiga landade mynten i busschaufförens hand och det mörkbruna vattnet letade sig ner mellan hans smala fingrar. Mannen såg den förvånade busschauffören, de blöta fingrarna och den rynkade panna. Åsynen gjorde honom glad igen för han hade fått sin hämnd. Hämnden stod inte i proportion till busschaufförens förargliga handling men var åtminstone lite plåster på såren.




Citat:"Armen rör sig upp och ner, ett mönster den korta mannen följt i femton år, om än inte lika frenetiskt som då, i alla fall lika plikttroget.

"



Vilken arm menar du? Kranarmen? Meningen är i mitt tycke vag och för lång. För mycket information i en mening.



Handen för penseln i en invand rörelse. Femton års vana ger effektivitet även om han inte lägger samma kraft bakom arbetet. Färgen läggs på väggen i en uppåtriktad rörelse och jämnas ut i en nedåtgående. Allt med yrkesmässig stolthet.





Det var hans kall, hans plats i världsordningen. Det fanns många i hans omgivning, vänner och familj som hade ifrågasatt hans yrkesval. Kommentarer som ”du behöver stimulera ditt sinne” var återkommande och kändes frustrerande och nedsättande. Varför kunde de inte acceptera hans stråk i livet? Själv respekterade han andras livsstilar och det gjorde honom ont att fundera över varför de inte kunde göra detsamma med honom. Mannen var ju kärleksfull mot sina nära och kära och relationerna mellan de uppfattade han som meningsfulla. Ett slags uppgivenhet kunde ofta fylla honom. En förrädisk känsla, vilken ofta tog sig uttryck i de penseldrag han utförde på den strävt ofärgade fasaden av trä. När mannen känslofullt applicerade faluröd färgen på ytan genomträngde den träet som om det var blod. Blod han offrat i sina tankar för att uppnå insikten om hur allt låg till.



Lite snabbt kan jag ge dig följande kommentarer till din text. Den citerade meningen kan brytas upp i ett par kortare. Se mitt förslag som inte är helt bra. Det kan göras bättre med lite mer arbete.



De markerade orden i det andra citatet: Kall=fisförnämt högtidligt. ...många i hans omgivning, vänner och familj... tårta på tårta. I hans omgivning inkluderar vänner och familj. Du upprepar.

...var återkommande i följande mening... Kommentarer som ”du behöver stimulera ditt sinne” återkom ofta och kändes nedsättande. Han blev frustrerad av ...



...hans stråk i livet... Men va fa... skall du skriva om Bibeln eller annan gammal högtidlig text.



Sina nära och kära... En tilläggstaxa på Telia förr. nedsatt taxa på ett mindre antal telefonnummer. Annars en klichemässig fras.



...relationerna mellan de uppfattade han som meningsfulla. Antingen menar du målarns relation till dem eller relationerna mellan hans nära och kära. ...relationerna till/med dem uppfattade han som meningsfulla.



Ett slags uppgivenhet. finns det verkigen olika slags uppgivenhet? Antingen är mannen uppgiven eller så är han det inte.



En förädisk känsla.... Du vill i ett och samma andetag ha fram hans känslor ; penseldrag sträv ofärgad fasad trä. Stryk hela meningen den är bara jobbig.



Vem i helskotta lägger på Falu rödfärg känslofullt? Applicerar dessutom. För märkvärdigt. Genomträngande!!! Blod? Offrat!!! Uppnå insikten!!!



Du krånglar till skriveriet för dig och väljer alltför högtidliga ord och fraser.



Jag tror du tar ditt skrivande lite för högtidligt. Tagga ner och skriv mer vardagligt men ändå på skriftspråk så kommer det att bli mycket bättre.



Punkterna är platser där läsaren hämtar andan. Kommatecken lägger man in efter behov där man tycker läsaren måste ta ett andetag för att inte dö av återhållen andning.



För all del jag är varken yrkesman eller speciellt skicklig i formulerandets konst. Men här har du hur jag uppfattat din text i ett enda sammanfattande ord: Svårläst.






Vad gäller meningsuppbyggnad får jag nog testa mig fram till ett grepp som passar berättelsen. Skulle du kunna exemplifiera vad du menar med att vissa meningar är för långa Sune? Innehåller berättelsen, beträffande meningarna främst, så mycket information att det blir svårt att smälta? Eller är de för omständliga (ett adekvatare ordbruk vore kanske på sin plats)?



Tacksam över genomtänkta svar.




Under en period 40-50 tal var man i regel tvingad att bygga flerfamiljsvillor. Planlösningen för en sådan villa kunde vara en stor lägenhet på ett plan och två mindre i ett annat. Förutom lägenheterna fanns ofta rum för uthyrning på vinden. Så lägenhet i (äldre) villaområde är inte helt fel.




Jag tycker du har en benägenhet att lägga in för mycket information i varje mening. Gör meningarna avsevärt kortare och nöj dig med att berätta en sak i varje mening är mitt råd.




Hehe..jo..hade iofs tänkt att hoppa till en annan parallell historia efter inledningen ovan. Men borde kanske ta med någon subtil oklarhet som läsaren blir nyfiken på. Sen kan jag nysta upp det vid ett senare tillfälle :?




Är detta hela inledningen?



Det behövs en hook så att man blir nyfiken och vill fortsätta att läsa.




"Hämnden stod inte i proportion till busschaufförens förargliga handling men var åtminstone lite plåster på såren, just då. Att busschauffören inte dök upp till arbetet dagen där på..."




eller ngt sådandt Smile




bra fråga :) har dessvärre inget svar på det, bara att ändra. Har du några mer konkreta förslag på vad jag kan förändra för att göra det mer intressant eller målande? Det är menat som en inledning så skulle ju vara tråkigt om man tröttnade redan där :shock:




Hej,



en bra början men jag undrar hur man kan bo i en lägenhet i ett villaområde? :?

"Han bodde i en 150 kvadratmeter stor lägenhet i ett villaområde..."



Mvh Jim






Kommentera

Förnamn
 
   
Rubrik
 
   
E-post (Om du vill bli meddelad när någon skriver.)
 
   
Text

(Logga in för att kunna lägga till bild!)
För att skydda oss från spam, klicka i dom gröna rutorna!
Spam Check 2.0 © JW  D E S I G N