| |
|
Inledningen till en spänningsroman
Prologen och första kapitlet på en refuserad thriller 
Prolog
Skuggan från den höga bergssidan breder ut sig över fallets tomma fåror. Skug-gorna blir längre allt som solen sjunker och skymningen smyger sig på för att låta dagen fridsamt somna in. Sommaren går mot sitt slut och de ljusa sommarnätter-na ger efter för det tilltagande mörkret.
Skymningen når ännu inte slussarna där fritidsbåtar trängs trots den kalla och blöta sommaren. Tyska och holländska flaggor dominerar akterspeglar och master med de svenska färgerna insprängda som klickar i färgprakten.
Den nedersta slussen mynnar ut i en lagun. Genom öppningen mot älven ser man vattnet rinna förbi på sin väg mot havet från Vänerns tillflöden.
En fiskgjuse seglar på uppvinden över lagunens blanka yta. Kanske i ett sista sök efter föda innan den slår sig till ro för natten. Den stannar i flykten och ryttlar. Från sjön smälter det ljusa bröstet och den vita undersidan på hals och vingar ihop med den blekblå himlen. Benen med de långa vassa klorna hänger till synes slappt ner under kroppen färdiga att gripa sitt byte.
Det stänker till av ljus från vattenytan. Ett blänk bland glittret av reflexer som täcker vattenytan. Ett svårupptäckt eko av solljus från sidan på en lax som fångas upp av skarpa rovfågelsögon. Fiskgjusen fokuserar på fångsten. Den drar in be-nen under kroppen vinklar vingarna och dyker. Strax över ytan skjuter den fram klorna och slår bytet i en kaskad av vatten. Fågeln försvinner för ett ögonblick un-der ytan men blir åter synlig när den reser sig ur vattnet och sträcker ut vingarna för att slå sig upp i luften med sitt rov. Innan den hinner lyfta dras fiskgjusen ner på nytt. I sjön utspelas ett envig mellan fågel och fisk. Vem som kommer att utgå som segrare i kampen på liv och död är ovisst.
Slutligen bryts vattenytan av uppåtsträckta vingar som med kraftfulla slag lyfter fågeln ur vattnet med laxen i ett fast grepp. Med klorna djupt inträngda genom fis-kens rygg flyger den med tunga vingslag mot stranden.
Från platsen där fiskgjusen slog sitt byte sprider sig vågor i ringar över lagunen. Ring följer på ring som glider mot stränderna. De når kajen och båtarna med vitt-nesmål om ett drama men ingen uppmärksammar dem.
Kapitel 1
Fabriksområdet i Trollhättans utkant ligger insvept i mörker. Strömmen till byggna-der och belysning bröts när verksamheten lades ner flera år tidigare.
En vindil får gatubelysningen att pendla och ljuset från lamporna reflekteras i de fönster stenkastande barn inte nått.
En vit van stannar på gatan. Dörren till bilens förarplats öppnas och en man blir synlig för ett ögonblick. I ljuset från kupébelysningen avtecknar sig ett blekt ansikte omgärdat av stripigt hår som flyter samman med en mörk jacka. Han smyger hukande in på fabriksområdet genom ett hål i staketet och småspringer med fam-lande osäkra steg över den månbelysta gårdsplanen. När han når fram till bygg-naden döljs hans mörkklädda kropp av skuggan intill fabriksväggen. Med knyckiga rörelser ser han sig om. Hela industriområdet längs kanalen ligger insvept i tyst disigt mörker. Hans ögon och öron registrerar ingen fara och han blir lugnare i sina rörelser. Han slinker in genom en olåst nödutgång.
I ljuset från sin ficklampa går han utför en trappa. Han stannar på det nedersta trappsteget och lyssnar innan han tar ett dröjande sista steg ner på källargolvet. Han trevar sig genom en källargång för att slutligen stanna utanför ett rum med låst dörr. Genom att trycka in spetsen på ett brytjärn mellan karmen och dörrbladet kan han bända isär en glipa stor nog för låskolven att passera. Med ett ryck drar han upp dörren. Ett kort, högt, genomskärande skri från dörren ekar genom källa-ren. Mannen stelnar mitt i en rörelse. Han lyssnar intensivt.
När det inte märks någon reaktion på ljudet går han in i rummet. Han söker sig fram till en ventilationstrumma där han har sitt drop. Gömstället för hans narkotika-förråd. Han skruvar loss en lucka och tar fram en plastpåse. Till hans besvikelse är påsen nästan tom. Den innehåller bara några få gram. Inte nog för hans eget be-hov den närmaste dagen. Han har inget till sin morgonfix. Han har inget att sälja och ingen deg att köpa nytt för! Att bryta ihop till pengar ligger inte för honom. Rö-vare gör källarinbrott och stjäl. Handelsmän som han själv handlar med varor dro-ger och stöldgods.
Med fumliga fingrar tar han fram sina verktyg och gör i ordning en fix som han trycker i sig. Kicken rusar genom kroppen och skänker honom välbefinnande. Av-slappnad sjunker han ihop mot väggen.
Ficklampan glider ur hans hand och rullar över golvet. Ljuset från lampans rörel-se ger rummet ett levande och spöklikt utseende. Förvrängda skuggor från rör och plåttrummor vandrar över taket till ackompanjemang av motorerna i ett fartyg på väg genom slussarna. Ljudet tränger in i källaren som en dovt mullrande ljudridå i moll som sveper in och omgärdar honom.
Efter en stund vaknar han och häver sig upp med stöd av ett rör. Han trampar luft och ser sig om desorienterad i tid och rum och rusar plötsligt ut i källargången. Dörren går i lås bakom honom och kvar på golvet ligger hans verktyg och lampa. Luckan till hans drop står öppen. I handen håller han sitt brytjärn.
Längst bort i källargången lyser en ljuskägla genom mörkret och han dras mot ljuset som mal till lågan. Han är övertygad om att det är hans egen lampa han ser men förstår inte hur den kommit dit.
Svarta skuggor avtecknas mot väggen och skräckens isande klor hugger tag i honom. Tankar i kaos rusar genom hjärnan. Han kommer att bli rånad! Ett stort jävla troll vill ta ifrån honom hans amys! Han måste försvara de livsviktiga gram-men han har kvar och lyfter i desperation brytjärnet. Han rusar fram och slår med av skräck och droger befriade krafter mot skuggan. Han slår slag på slag tills va-relsen rasar ihop på golvet.
Flämtande efter luft stödjer han sig mot knäna och lutar sig över den livlösa kroppen. Han sträcker sig efter lampan och upptäcker ett paket som han plockar upp.
– Fan, utbrister den förvirrade mannen, jag har slagit ihjäl jultomten.
Dörren till filmateljéns personalentré går upp och en väktare stiger ut på gången mot gatan. På väg att sätta sig i sin tjänstebil lägger han märke till en främmande bil på parkeringen. Den stod där vid hans förra besök vid ateljéerna för tre timmar sedan också. Väktaren går fram till den okända bilen och konstaterar att bildörrar-na står olåsta och tändningslåsets kablar hänger ner under en söndersliten in-strumentbräda. Tydliga tecken på att bilen har stulits.
Han sträcker sig efter komradion i bältet och lyfter den till munnen för att anropa jourcentralen.
– Från 2912, fråga polisen om ägaren till AHX 185 anmält bilen stulen.
Kollegan som svarar tycker inte om att bli störd med vad han tycker är petitesser men ringer motvilligt det begärda samtalet.
– 2912, enligt länsman är bilen okay. Den har körförbud men är inte stulen. Nu kanske du kan ägna dig åt jobbet i stället för att jaga stulna bilar?
Väktaren ignorerar operatörens insinuation och avslutar samtalet.
På väg att lämna platsen ser väktaren en gestalt komma gående. En storvuxen man sjavar långsamt över parkeringen. Mannen raglar med klara problem att hålla sig på fötter medan han stretar i riktning mot den enda bilen på parkeringen. Bilen väktaren nyss kontrollerat. Mannen kommer från den nedlagda fabriken mitt emot Filmbolaget.
På nytt tar väktaren efter radion för att anropa jourcentralen men ångrar sig. Istället använder han sin mobiltelefon och ringer direkt till polisen. Medan den rag-lande mannen med svårighet tar sig in i sin bil pratar väktaren med en polisman på LKC, Länskommunikationscentralen. Han möts av ett beklagande. För tillfället finns ingen ledig patrullbil. Den enda polispatrull som finns på orten sitter fast vid en trafikolycka på riksväg 45.
– Du, säger väktaren, om det här fyllot kör ut på stan blir det snart en trafikolycka till.
– Jag skickar fram en bil så fort jag har en patrull ledig, svarar polismannen på LKC.
– Ser du mitt nummer på displayen? Ring mig när du skickar någon så tar jag hand om fyllot under tiden.
Väktaren avslutar samtalet och kör fram till den andra bilen. Den omtöcknade mannen vänder långsamt huvudet mot väktaren. Väktaren ser att mannens irrande blick inte fokuserar och att den ena sidan av ansiktet är mörkt av intorkat blod. Ett stor sår på hjässan täcks av tjockt levrat blod .
– Vad har hänt? Du har ju blött som en gris.
Väktaren får inget svar. Mannen stirrar oförstående på honom omedveten om vad som händer i hans närhet.
– Kom, jag skall ta hand om dig.
Väktaren hjälper mannen ur bilen och får honom att lägga sig på marken i fram-stupa sidoläge.
– Ligg kvar här. Jag skall ringa efter ambulans.
Två telefonsamtal och en halvtimma senare lämnar ambulanssjukvården platsen. De tar med den skadade mannen efter att ha gett honom första hjälpen. En polisbil anlände med påslagna blåljus strax efter ambulansen och ytterligare några minu-ter senare kom även ett hundekipage.
Väktaren berättar för polismännen var han först sett offret för misshandeln och vad som hänt fram till omhändertagandet. Hundföraren tar ut sin hund och till-sammans följer de blodspåret för att söka efter platsen där mannen misshandlats.
I fabrikens källare hittar de brottsplatsen. Märken i dammet och blodstänk på väggarna tillsammans med en stor blodpöl på golvet är tydliga bevis på vad som inträffat. Hunden vädrar ivrigt utanför en dörr och efter att ha öppnat den hittar de en tänd lampa.
– Har ni sett, säger en av polismännen, spruta och gummistropp. Någon har ta-git en sil. Hur länge räcker batterierna i en ficklampa?
– Fan vet, jag tycker mina tar slut åt helvete för fort, svarar kollegan.
– Pojkar, pojkar, är ni mörkrädda, frågar hundföraren. Har ni extraljus på bilarna också?
– Kolla vem som snackar om att vara rädd, skrattar en av kollegorna, mannen med blindhund!
De sluter sig till att den skadade varit i rummet och använt redskapen.
– Men han kan ju inte ha varit ensam, invänder väktaren. Vem sjutton har slagit honom? Det kanske är gärningsmannens grejer som ligger kvar?
– Du såg ingen annan bil i närheten?
– Nej, inte här, en bit bort står ett par bilar men de hör dit. De brukar stå där på nätterna.
– Vi ringer krimjouren. De får ta ställning till om de vill göra en utredning eller inte.
Två spanare sitter i en parkerad bil vänd mot kanalen. En av dem håller en kikare mot ögonen. Uppströms kanalen åt höger syns den belysta järnvägsbron och tvärs över kanalen en rad små öar sammanlänkade med smala plankbroar. Inspektö-rerna Lisa Jönsson och Ulla Hansson vid Länskriminalen i Trollhättan bevakar en servering och ett klubbhus längs promenaden på andra sidan vattendraget. En py-roman har anlagt tre bränder på kort tid och de två polismännen tillsammans med ytterligare tre kollegor spanar efter honom.
Gruppens chef anropar Lisa över radion.
– Åttiofem, kan du och Ulla dela på er en stund?
– Tja, det skall väl gå. Vad skall jag göra? Köpa mackor?
– Nej, det gäller en misshandel, kanske ett rån. Du får ta en överblick och avgö-ra vad som behöver göras.
Ulla Hansson fortsätter bevakningen från en parkbänk medan Lisa åker till fabri-ken där polispatrullen väntar på henne.
Under nästa dag arbetar Lisa Jönsson dagskift och avrapporterar misshandeln vid passets slut. Hon redovisar att offret påträffades av en väktare som heter Åkes-son. Att offret togs om hand av akutsjukvården klockan 03,21 på morgonen den 2 augusti. En måndag. Offret heter Sven Efraimsson och han har utsatts för kraftigt övervåld. Efraimsson låg medvetslös mellan två och tre timmar i den öde fabriken. Sven Efraimsson kan tacka sin tjocka skalle för att han lever. De flesta skulle ha dött av de kraftiga slagen mot huvudet.
Efraimsson förekommer i spaningsregistret som lokal langare med god tillgång till olika droger. Det rycktas att han på senare tid börjat arbeta för någon. Hans affä-rer har gjort ett uppsving och han säljer i avsevärt större skala än tidigare. När han påträffades bar han inte på några förbjudna preparat.
Efraimsson kunde inte på ett godtagbart sätt förklara varför han befann sig på brottsplatsen. Han sa sig inte heller veta vem som misshandlat honom. Allt Efra-imsson kunde dra sig till minnes var att han fått ett eller kanske flera slag i huvu-det. Han visste inte heller hur länge han legat medvetslös. Verktygen som påträf-fades i fläktrummet var inte hans och inte heller lampan. Han hade haft med sig en egen lampa av ett annat slag och den var borta.
– Det finns inga vittnen och inga fingeravtryck eller föremål möjliga att ta DNA-prov från. Dessutom är Efraimsson inte samarbetsvillig. Han är mycket skärrad över det inträffade. Men inte över att han blev skadad. Jag misstänker att han blivit rånad på gods han har på redovisning.
– Case is closed. Om inget nytt framkommer lägger vi ned fortsatt utredning.
Med de orden tänker kommissarie Karlsån låta arkivera ärendet. Men, fortsätter han, jag har onda aningar i det här fallet. Vem säljer den här Efraimsson åt? En liga? Vilken i så fall?
Samtidigt försiggår ett samtal mellan två män i en parkerad bil utanför staden. En av dem är Sven Efraimsson som mot läkarens inrådan skrivit ut sig från sjukhuset. Den andre är hans uppdragsgivare som heter Vlad Mizinsky. Ligabossen som hål-ler med droger mot redovisning. Efraimssons panna täcks av svettpärlor av nervo-sitet när han försöker förklarar vad som hänt och varför han saknar pengar för va-rorna. Han håller händerna hårt knutna i knäet men kan inte dölja att de darrar.
– Har du verkligen ingen aning om vem som släckte dig, mannen? frågar Vlad Mizinsky.
– Inte en chans. Han dök på mig i mörkret, svarar Efraimsson.
– OK. Det visar sig med tiden och då knäpper vi honom.
– Hur då visar sig?
– Han kommer att bjuda in stans alla pundarhoror och ställa till med ett stort par-ty eller så dyker det upp en ny kran med gott om amys.
Den skräckslagna langaren vet bättre än att fråga men orden tvingar sig ut ur hans mun.
– Om vi inte kommer på honom?
– Det gör vi mannen, i annat fall blir du skyldig att betala för hela partiet. Hittar vi rånaren kommer du undan med vad han gjort av med. Han kommer att dö under alla omständigheter. Du också, om du inte kompenserar bortfallet.
|
|
