| |
|
Målaren- roman/novell behöver hjälp=)
Det här är början på min första novell/roman. Har en ganska invecklad handling i åtanke men håller den hemlig tills vidare. Kommentera gärna språket. Är det adekvat? finns det nån relevans i berättelsen? om ni tycker det är riktigt illa gör mig inget. Vill ha ärlighet 
Armen rör sig upp och ner, ett mönster den korta mannen följt i femton år, om än inte lika frenetiskt som då, i alla fall lika plikttroget. Det var hans kall, hans plats i världsordningen. Det fanns många i hans omgivning, vänner och familj som hade ifrågasatt hans yrkesval. Kommentarer som ”du behöver stimulera ditt sinne” var återkommande och kändes frustrerande och nedsättande. Varför kunde de inte acceptera hans stråk i livet? Själv respekterade han andras livsstilar och det gjorde honom ont att fundera över varför de inte kunde göra detsamma med honom. Mannen var ju kärleksfull mot sina nära och kära och relationerna mellan de uppfattade han som meningsfulla. Ett slags uppgivenhet kunde ofta fylla honom. En förrädisk känsla, vilken ofta tog sig uttryck i de penseldrag han utförde på den strävt ofärgade fasaden av trä. När mannen känslofullt applicerade faluröd färgen på ytan genomträngde den träet som om det var blod. Blod han offrat i sina tankar för att uppnå insikten om hur allt låg till.
Solen strålade kraftfullt bakom några hotande moln och mannen kände värmen mot sin bara rygg. Även om vikten på senare år långsamt ökat var han fortfarande vältränad. Den runda ansiktsformen var dock inte en effekt av den oönskade viktökningen för han hade alltid sett ut som en teddybjörn. Trots att han ofta klagade över den stekande sommarvärmen visste han att vintern innebar sämre tider. Han alienerade sig ofta från positiva tankar men de få han hade var oerhört kraftfulla, som de om framtiden. Mannen hyste starkt hopp om framtiden och visste att det fanns något runt nästa hörn värt att efterforska. Nyfikenheten var hans drivkraft, och indolensen hans förfall. Bakom huset han målade fanns en skogsdunge, där kunde han förnimma de mest oförklarliga läten. Skrikande små barn, afrikanska lejon, ljudet av glas som krossas mot ett stengolv. Endast fantasin satte gränserna och det var nödvändigt för att stå ut med tristessen. Två timmar till hemgång tänkte han. Mannens dagliga arbete kändes som den själlösa rutin många ser det som. Problemet för den korta men relativt vältränade mannen var bara att jobbet var hans liv många avseenden. Han levde som i en förlegad tid där primitiva begär och impulser styrde hans vardag. Mannen följde rutinerna. Han funderade väldigt sällan över sitt liv, tyckte det hade sina poänger och var nöjd så.
Himlen hade så sakteliga börjat öppna upp sig likt ett blödande sår. Små droppar smattrade mot hans slitna regnrock och han såg belåten ut. Kanske för att han kom ihåg att ta med sin regnrock eller så njöt han bara av regnets lugnande rytm. Bussen var sällan mer än två minuter sen, nu hade det gått fem. Han började bli otålig. Såg på klockan och vankade fram och tillbaka samtidigt som han begrundade sina nyinköpta seglarskor. Att han hade ett monotont yrke uteslöt inte att han tjänade bra med pengar. Han bodde i en 150 kvadratmeter stor lägenhet i ett villaområde men tanken att köpa bil hade aldrig slagit honom. Dels berodde det på latheten att inte ta körkort, samtidigt som han retade sig på bilarnas förstörelse av naturen.
Bussen kom i hög hastighet i det alltmer tilltagande regnet och precis som den saktade in körde den rakt i en nybildad vattenpöl och blötte ner mannen som glömt att stänga sin rock. Om man nu kunde beskylla honom för det. För det är ju inte lätt att förutspå att man snart skall attackeras av vattnet i en till synes harmlös vattenpöl.
- 10 kronor, sade busschauffören lakoniskt.
Först skvätter han ner mig och sedan har han mage att be om pengar. Maken till oförskämdhet får man leta efter var tankar som flödade i mannens komplexa hjärna. Han hade svårt att lägga band på sin ilska men kontrollerade sig till sist och krafsade fram några småmynt. Blöta och smutsiga landade mynten i busschaufförens hand. Mannen var glad igen, han hade fått sin hämnd. Hämnden stod inte i proportion till busschaufförens förargliga handling men var åtminstone lite plåster på såren.
|
|
