| |
|
Saknad tystnad
Saknar tystnaden, den där totala tystnaden som ändå finns. Den som gör att man kan höra att man lever, att man andas. Jag letar, söker efter den, men den blir svårare och svårare att finna i detta kaos av ljud.
Överallt är det fullt av ljud. Inomhus likväl som utomhus, dag som natt, det är aldrig tyst, det hjälper inte att stänga av tvn eller radion. Diskmaskinen och tvättmaskinen låter, kylskåpet låter, telefonen ringer, värmeelementen låter, datorn surrar, vattenledningarna låter, grannarna låter. Även med fönster och dörrar stängda hör jag bruset från trafiken och tåget som svischar förbi, ett flygplan som är på väg någonstans, regnets smattrande mot fönstren, en hund som skäller.
Människor pratar, skriker, slänger i dörrar, klampar i trappor, dammsuger klockan 7 en söndagsmorgon. Tidningsbud och reklamutdelare smäller igen brevlådelocket så att nattsömnen störs. Ett billarm tjuter, utryckningsfordon med sina sirener på hör jag så ofta att man skulle kunna tro att man bodde i ett katastrofområde. Det är aldrig riktigt tyst,
inte en endaste minut. Det är ett ständigt oväsen i mina öron. Är kanske överkänslig för ljud. Har tinitus som bara korta stunder lämnar mej ifred.
Jag saknar tystnaden, behöver den, mår bra av den, kan fortfarande uppleva den ibland men alltför sällan, den njutbara tystnaden man kan hitta i en skog, på ett berg, på en brygga vid en sjö eller kanske i en liten trädgård. Tystnaden som gör att jag kan urskilja och höra sådana ljud som bara kan höras när det är alldeles tyst. Tystnaden som gör att jag kan höra det ljudlösa.
|
|
