Kategorier

Du måste vara inloggad för att få tillgång till
"Dina Favoriter"

Klicka här för att "Logga in"

Klicka här för att "Bli medlem" Helt gratis!


 
     
Kommentarer
Spara artikel
 
   

En bekännelse av ett brott

EN BEKÄNNELSE AV ETT BROTT



Fredagen den 27 augusti 1971 begicks ett grovt bedrägeri med urkundsförfalskning mot Posten i Stockholm. En ung man cyklade omkring mellan huvudstadens cirka 45 postkontor och lyckades lura till sig en summa pengar som motsvarade en ordinär månadslön på vart och ett av postkontoren. Han använde sig av egenhändigt förfalskade uttagsblanketter till Postens personkonto och ett egenhändigt förfalskat ID-kort, som var utfärdat av ett företag som hette SWEDISH PRESS CENTER och var utfärdat till Anders Rosander.


Brottet blev aldrig uppklarat och gärningsmannen gick fri. Utredningen körde fast och man lyckades aldrig riktigt utreda hur brottet hade gått till och till slut tvingades man lägga ner utredningen.

Det var ett viktigt brott därför att det visade på en allvarlig spricka i det ekonomiska säkerhetssytemet som de ansvariga fick bråttom att åtgärda. Det var alltså ett brott som ledde till förändringar, förbättringar i samhället som var nödvändiga.

Det var jag som gjorde det. Jag erkänner brottet och skall redogöra för hur jag i detalj planerade och gick tillväga. Att det verkligen var jag som gjorde det bevisas av att jag känner till alla detaljer. Redan de uppgifter som jag redan har lämnat borde vara tillräckligt bevis för jag talar sanning. Om inget annat kommer min detaljerade berättelse att undanröja alla tvivel.

Vem jag är, min identitet, har förlorat sin betydelse i sammanhanget eftersom brottet sedan länge är preskribrerat. Det viktiga är att jag berättar hur brottet hur gick till, hur jag tänkte, mina förutsättningar, osv.

Att jag klarade mig undan straff är en sak som fått mig att fundera och ifrågasätta många saker. Jag var nämligen inte en kriminell person, vilket kan låta motsägelsefullt. Vad jag menar är att jag hade ingen kriminell identitet och hade inte varit inblandad i något brottsligt tidigare. Det gör det lite svårare att förklara för en utomstående varför en ung man som jag gav mig in på en grov brottslighet som kunde ha ödelagt mitt liv.

Låt mig först få återkomma till dessa frågor senare när jag har berättat min story.

Jag hade speciella förutsättningar att planera och göra ett bedrägeri med urkundsförfalskning, jag var nämligen grafiker, närmare bestämt offsettryckare. När jag slutade min 8-åriga folkskola började jag att arbeta direkt som 15-åring för att tjäna pengar. Av en slump råkade jag hamna i den grafiska branschen där jag fram till min militärtjänstgöring bytte arbetsgivare ett antal gånger för att trissa upp min lön. Men det medförde också att mina arbetsuppgifter skiftade och jag lärde mig mycket under denna tid.

Efter avslutad värnplikt ville jag flytta till Stockholm och sökte ett antal tryckeriarbeten i Stockholmstrakten. Jag hade en kompis som bodde i Stockholm som var musiker och som hade lärt mig att spela gitarr och bas och jag ville fortsätta utvecklas med honom.

Bland de arbeten jag hade sökt i Stockholm var en tjänst som grafisk tekniker på Sjöfartsverket, kartografiska sektionen, som på den tiden låg på Gärdet. Det var faktorn själv som skötte anställningsintervjun med mig och han visade runt mig i lokalerna där man producerade sjökort för alla svenska vatten. Det var när faktorn visade mig Sjöfartsverkets förnämliga mörkrum som jag bestämde mig.

Ett av mina största intressen var fotografering och det är ett återkommande tema i min berättelse och var en viktig del av mina förutsättningar. Jag hade haft ett eget mörkrum i mitt föräldrahem där
jag framkallat och kopierat mina egna amatörfoton och jag tyckte om att arbeta i ett mörkrum. I Sjöfartsverkets professionella mörkrum fanns allting och för mig framstod det som rena drömmen.

Jag accepterade anställningsvillkoren och blev en statlig tjänsteman och kom in i ett trevligt arbetsgäng på kanske tjugo personer. Jag blev snabbt accepterad och respekterad därför att jag lärde mig att kunna sköta alla arbetsuppgifterna och alla maskinerna, som en av de få som klarade det.

Faktorn, chefen för tryckeriet, hade ett slags ansvar för att det hela tiden fanns sjökort tillgängliga över alla vatten och det hände ibland att efterfrågan blev så stor att faktorn såg sig nödtvungen att be oss arbeta övertid för klara av produktionen. Jag gjorde det som en regel att alltid ställa upp på övertidsarbete och det såg min chef nästan som att jag gjorde honom en personlig tjänst och visade stor tacksamhet.

Jag blev alltså van vid att arbeta på kvällarna när de andra hade gått hem, men jag arbetade aldrig ensam. Vi var alltid tre fyra fem personer och det var mycket friare när det inte fanns någon chef som övervakade arbetet.

Jag sa tidigare att jag var offsettryckare och det tillhör denna berättelse att förklara lite kort vad det innbar. Offsettekniken var en helt ny grafisk metod att trycka papper på som började bli alltmer utbredd och som bygger på principen att fell inte löser sig vatten. Man överför en bild, ett original (t ex en blankett eller ett fotografi), på fotografisk väg till en offsetplåt av aluminium som man spänner in i tryckpressen. Offsetplåten är från början belagd med ett ljuskänsligt skikt, som exponeras och framkallas. Genom en process med valsar som håller offsetplåten fuktig fäster bara tryckfärgen där det ljuskänsliga skiktet finns kvar och bilden överförs via en gummiduk till ett pappersark.

Därför sammanföll mitt fotografiska intresse så väl med mitt arbete. Jag var alltså väl förtrogen om hur de fotografiska processerna gick till i detalj.

En dag när jag hade arbetat på kartografiska sektionen i åtta månader gjorde jag en helt avgörande sak som var en förutsättning för att jag skulle kunna göra ett postbedrägeri senare. Faktorn kände till mitt stora fotointresse och han visste att jag var kompetent. Jag hade också fått ett intryck av att han stod i någon sorts tacksamhetsskuld till mig. Jag hade tänkt på det flera gånger och så gjorde jag slag i saken.

Jag ljög min chef rakt upp i ansiktet, för att det skulle verka trovärdigare, och sa att jag hade fått ett fotouppdrag, på fritiden alltså, och sa att jag skulle vara i behov av ett mörkrum för att kopiera mina bilder. Skulle faktorn kunna tänka sig att jag fick stanna kvar ensam, efter arbetstidens slut, och låna mörkrummet för mina egna bilder?

Det kunde förstås inte faktorn ge mig ett officiellt tillstånd till eftersom det var ett statligt verk men han kunde ge mig ett inofficiellt tillstånd att för hans del fick jag gärna använda mörkrummet så mycket jag ville. Jag visste på förhand att han inte skulle kunna neka mig det och jag blev mycket nöjd med det. Senare berättade faktorn för mig att att han i sin tur hade gått till sin chef, byrådirektören, för att skydda sin egen rygg naturligtvis, och byrådirektören hade också lämnat sitt inofficiella godkännande av att jag fick använda Sjöfartsverkets mörkrum på min fritid. Det var ju bra och säkert för mig att veta att mina två högsta chefer lämnat sitt samtycke. Dom litade på mig och jag svek aldrig dem utan jag skötte det mycket snyggt och diskret och det uppstod inte några som helst problem.

Faktorn var förstås betänklig inför regeln att man aldrig fick arbeta ensam i lokalerna av säkerhetsskäl. Kartografiska sektionens lokaler låg under jord och saknade fönster och om det blev strömavbrott skulle det bli beckmörkt. Därför fanns en svag nödbelysning tänd hela tiden som drevs med en egen generator. Det fanns maskiner med rörliga delar i lokalerna och det fanns en viss olycksrisk om man var oförsiktig. Men vad kunde hända i ett mörkrum? Jag fick lova att vara försiktig. Alla anställda hade gena nycklar till lokalerna och jag kunde alltså komma och gå som jag vlle.

Det hände faktiskt en otäck olycka i mörkrummet när jag arbetade där ensam sent på kvällen. Jag höll på med att fixera ett foto i fixerbadet och hade fingarna nere i fixet. Då lossnade mörkrumslampan ovanför fixerbadet rakt ner i fixet, som är en saltlösning och leder elektrisk ström, och jag fick mig en riktig tvåhundratjugovoltsstöt som kanske hade kunnat riktigt illa.

När jag arbetade ensam i mörkrummet var jag alltid ensam. Mina arbetskamrater blev vana vid att jag ibland stannade kvar och jobbade med min foton. Det blev en speciell stämning där när alla hade gått hem och jag kunde riktigt känna att jag var helt ensam i huset. Det kom aldrig någon dit på kvällarna. Eftersom jag arbetade i mörkrummet fanns det ingen anledning att ha någon belysning på i de andra lokalerna och det var bara den svaga nödbelysningen som lyste upp.

Det var ju, när allt kom omkring, inte bara mörkrummet i sig som stod till mitt förfogande efter arbetstidens slut, det vill säga även på helgerna, det var ju hela den kartografiska sektionens tekniska grafiska utrustning! Det var ju enorma resurser som ställdes till mitt förfogande som privatperson och jag visste hur man skulle handskas med utrustningen också.

Det hände en enda gång att faktorn kom till mörkrummet en kväll när jag arbetade där ensam och han kom oanmäld vilket betydde att han ville kolla mig. Inte för att faktorn skulle tro att jag höll på med något skumt i mörkrummet. Nej, det förstod jag. Faktorn hade nog umgåtts med tankar på att det möjligtvis kunde vara pornografiska fotografier som jag höll på med. Inte för att det skulle påverka mitt tillstånd att få vara i mörkrummet utan faktorn var nog mer intresserad av att för egen del kanske titta på lite hemmagjorda pornografiska foton, men så var det inte. Just hade jag inget känsligt material framme utan allt faktorn såg var mina helt oskyldiga amtörfoton av gator, hus, blommor, osv.

Det visade sig vara ett mycket lyckat drag av mig att utverka tillstånd att få använda mörkrummet. Det fanns ingen tidsbegränsning alls i mitt inofficiella tillstånd utan om jag bara skötte det snyggt kunde jag ha den förmånen så länge jag arbetade kvar på Sjöfartsverket. Det var alltså mitt, så länge.

Jag hade skaffat mig en yrkesidentitet och en yrkesstolhet och jag intresserade mig för alla slags trycksaker jag såg och frågade mig själv om jag hade kunnat göra ett sådant tryck?

Om man är en skicklig grafiker, vad är det högsta man kan bli då, den högsta sk titeln? Jo, förfalskare!

När jag bodde Stockholm åkte jag alltid tunnelbana och jag hade ett så kallat månadskort som jag köpte varje månad. Då fick man åka hur mycket man ville. Man bara visade upp månadskortet för spärrvakten till tunnelbanan så nickade han och man fick passera. Månadskorten såg likadan ut varje månad. Det enda som skilde dem var en vanlig stämpel som visade vilken månad som månadskortet gällde för. När jag studerade ett sådant månadskort slog det mig att det skulle vara enkelt att själv tillverka förfalskade månadskort som såg exakt likadana ut.

Mest som ett experiment gjorde jag ett försök att trycka upp ett antal sådana förfalskningar. Det var en enkel sak för mig. Månadskorten var tryckta i tre färger varav en var en specialnyans som jag fick blanda till själv. Jag blev mycket nöjd med resultatet. Jag köpte en sådan där vanlig stämpel som man själv kan bygga samman för att kunna stämpla dit den aktuella månaden. Den angavs bara med tre stora versaler, t ex JAN för januari och FEB för februari, osv.

Det var en mycket bra förfalskning, så bra tt jag inte kunde låta bli att testa mina månadskort, och det gick, precis som jag hade förutsagt, hur bra som helst. Under hela tiden jag bodde i Stockholm åkte jag gratis tunnelbana med mina förfalskade månadskort utan några som helst problem och det brottet upptäcktes överhuvudtaget aldrig, vilket gör det mycket speciellt speciellt och unikt. Det var nämligen DET PERFEKTA BROTTET.



Tack oldwolfie för din kommentar!
Den uppmuntrar mig.
Hoppas du gillar fortsättningen också.

Fortsättning följer snart ...

larserlandsson
 

Share to Facebook Share to Twitter More...
 
 
 

 
Kommentera

Förnamn
 
   
Rubrik
 
   
E-post (Om du vill bli meddelad när någon skriver.)
 
   
Text

(Logga in för att kunna lägga till bild!)
För att skydda oss från spam, klicka i dom gröna rutorna!
Spam Check 2.0 © JW  D E S I G N
     
   
 
 
 








   
Could not write file ../cms_noveller/cache_temp/3/cb76699fb55f40fae7478c9305bdad11.gz!