Kategorier

Du måste vara inloggad för att få tillgång till
"Dina Favoriter"

Klicka här för att "Logga in"

Klicka här för att "Bli medlem" Helt gratis!


 
     
Kommentarer
Spara artikel
 
   

Vägen till Sköttning

Rolling Eyes Vaktelns karakteristiska visslande fick mig att stanna upp. Kunde det vara möjligt så här sent på året? Jag ryckte snabbt ur öronsnäckan med lokalradions musikbrus ur det högra örat. Det var från den sidan jag hört ljudet. Var det verkligen möjligt?
Det jag trodde var sången från en vaktel, hade fått mig att sakta in stegen. Nu stod jag alldeles stilla och lyssnade. Mitt i juli – den måste sjunga för en andra kull eller också har han inte lyckats locka till sig en hona. Jag hade inte mer än hunnit tänka tanken då det hördes det igen. Huuitt, huitt, huitt. Jo då, visst var det en vaktel. Från en liten sänka, omgärdad av ett sädesfält som började skifta i gult, hördes det omisskännliga ljudet. Längre fram trumpetade en trana. Jag hade sett tranorna tidigare, två vuxna med två ungar.
Det var en jungfrulig morgon. Det var njutbart från första steget. Dikesrenarna var fulla av blom. Vallmo, renfana, kungsljus, väppling, prästkragar, en myckenhet av färgprakt lockade till sig fjärilar som sög nektar ur blommorna och fåglar som i lätt flykt plockade frökapslar från överblommade tistlar. Jag njöt av den tidiga morgonens tystnad eller rättare sagt av naturens ljudkuliss som hördes bra när stadens brus ännu inte kommit igång.

Det var den trettiofjärde morgonen med väckarklockan ringande halv sju och med träningskläderna klara för att snabbt komma ut på den en mil långa promenaden. Det var första morgonen det blev vägen till Sköttning. De senaste mornarna hade tanken funnits där, att ta vägen som vek av ner till vänster under järnvägen, vägen som fortsatte utanför stan, men det var först idag som det blivit av.

Jag stod i solskenet och lyssnade. Den varma asfaltens ångor fyllde min näsa med tjärdoft. Det var inte så längesedan asfalten hade blivit lagd. Vakteln var ett trevligt inslag i morgonpromenaden, numera en sällsynt upplevelse i det ensartade jordbrukslandskapet. Det fick mig att tänka på hur det hade varit då järnvägen byggdes någon gång i slutet på 1800-talet. Hur var det då, när rallarna grävde sig igenom sandkullarna och fyllde ut de sankare ställena för att få en så flack stigning och en så rak sträcka som möjligt? Förmodligen hade vaktlarna varit vanliga. Då hade det säkert inte varit en händelse som fått järnvägsbygget att stanna upp, men den fick mig att stanna upp nu. Min promenad kom helt av sig.


Jag funderade medan jag väntade på att vakteln än en gång skulle ge sig tillkänna i det höga gräset där bonden förmodligen inte kunnat köra med sin traktor för att det var för sankt. Det hade gynnat vakteln som här hade fått en perfekt miljö, även om han förmodligen inte hittat någon höna att föra arten vidare med.
Svetten rann utmed ryggen och påminde mig om att det inte var en fågelskådartur jag var ute på utan min dagliga motionsrunda för att kapa några kilon och komma i form för det som stundade en bit in i september.
Det kändes ändå skönt att ha fått en naturupplevelse mitt ute på den asfalterade banan som en gång varit belagd med syll och räls. Som en rak linje skär den genom jordbrukslandskapet, en svart linje omgiven av en frisk grönska med sommarblomning i alla färger som ytterligare
förstärker det svarta strecket. Den svaga lutningen gör att det inte går att se den långa
raksträckan i sin helhet men flera kilometer ser man framför sig. Det hade naturligtvis inte alltid varit ett svart streck i landskapet. Det var en ganska ny företeelse då kommunen ställt i ordning den gamla banvallen som tidigare varit Landerydsbanan och trafikerad med tåg. Syll och räls hade bytts mot asfalt. Sex mil iordningställd cykelväg var min dagliga promenadväg men min promenadväg var betydligt kortare.
I Sköttning korsar cykelvägen, vägen till Mönarp och Floby. Där sitter en röd och vit markering i plåt som är mitt målsnöre på halva sträckan. Det var hundra meter från den, tillbaka mot stan igen, som vakteln fick mig att stanna upp.
Känslan var dubbel. Valet av väg gjorde jag nog för att få en naturupplevelse samtidigt med min motion. Att vakteln fick mig att stanna upp, att göra ett avbrott i motionen, fanns inte med i beräkningen. Vägvalet var mer av att få vandra utmed en väg som erbjöd något för ögat och själen. Järnvägsbanken, den gamla nedlagda järnvägen mellan Falköping och småländska Landeryd som förvandlats till cykelväg, hade ju inte förändrats mer än att spåren bytts ut mot ett annat spår. Bankarna och skärningskanterna genom kullarna hade ju inte förändrats och där fanns ett stycke orörd natur sedan börja av 1900 –talet. Den rika floran fanns här liksom insektslivet som hörde ihop med den. Det var en harmonisk upplevelse som berikade min väg. Stadens välansade gräsmattor var inte samma sak. Visserligen var den första delen av vägen, från vägskälet innan järnvägsviadukten och fram till Göteborgsvägen, en sträcka där tofsvipornas luftakrobatik och vemodiga läte blandades med graffiti, kondomer och Colaflaskor men det vägdes upp av naturupplevelsen resten av sträckan.

Det var nog möjligheten att få vara ensam och naturen som gjorde mitt val av väg. Det kändes tryggt på något vis. Här kunde jag sträcka ut stegen och hålla ett högt tempo utan att behöva ha koll på vilka jag mötte, störas av framrusande rollerbladesåkare eller bajsande hundar. Jag ville vara själv med mina tankar. Naturens egna ljud och aktiviteter var bara positiva inslag.

Tankar tar tid. Min hjärna var alldeles full av dom just nu och dom tar tid. I och för sig brukar min hjärna vara ganska full av tankar men nu och sedan en tid, var den full av speciella tankar. Samvetet var också fullt och det var inte av det goda. Det känns som om det som är jag, bara är ett virrvarr av tankar och samvete.
Timman på morgonen – vägen till Sköttning – utgör min terapeutiska tid – tiden för tanke. Motionen lättar mitt samvete och lägger tankarna tillrätta. Bearbetningen som börjat för mer än ett år sedan har ett slutdatum, det vet jag. Efter det datumet börjar något nytt som, om man kan lita på andras erfarenheter, ger en nystart - ett nytt liv, men vad är ett nytt liv om man aldrig har fått något sånt tidigare?

Hjärtat slår i takt med stegen, nyheterna från lokalradion rapporteras, det de redan sagt att de skall säga tio minuter innan de säger det. Det är något som får mig att ryckas ur mina tankar. Tio minuter innan nyheterna, berättar de vad de skall berätta i nyheterna. En sån journalistik retar mig och jag blir lika arg varenda gång. Tror lokalradion att jag som lyssnare är dum eller är det så att de tror sig vara intressanta med detta? För mig blir det bara dumt och det stör mig i mina tankar. Varför har jag egentligen på radion? Jag byter från radio till mp3spelaren i min mobil. I den finns Jan Gullious nya bok nedladdad. Som en tankepaus lyssnar jag på några kapitel men får ingen ordning på sammanhanget. Det är lika förvirrat som mina tankar. Efter mer än fem minuters lyssnande ger jag fullständigt upp hoppet om att förstå vad det handlar om. Det måste ha skett ett missöde i nedladdningen från datorn. Filerna ligger inte i ordning. Lyssnandet är meningslöst och jag gör ett nytt försök med P4 –kanalen.

Ett nytt ljud tränger in till mina trumhinnor genom örsnäckorna. Inte lika överraskande som vaktelns visslande, utan mer monotont som ett motorljud som växer i intensitet. En traktor svänger in på cykelvägen, stannar och sänker ner något vid sidan. Jag börjar ana vad det skall bli. Nu skall blommorna som varit min njutning falla offer för slåtteraggregatets vassa knivar. Varför? Frågar jag mig. Något så onödigt och fullständigt meningslöst. Inramningen av den svarta asfalten, något som lyste upp och gav färg, försvinner och lämnar bara en grön matta med gulnande vissna växter. Är det skattepengar som går till detta blir min fundering när den omedelbara frustrationen över tilltaget lagt sig. Det sjunker ner till magen med den bestämda känslan av att göra något åt detta då jag kommer hem igen. Penna och insändarspalten i lokaltidningen får åtminstone bli redskap för att påtala det meningslösa.
Jag smiter förbi traktorn som stannat med motorn på. Föraren har fått fram termosen för att rasta med en kopp kaffe. Det är inte föraren jag är upprörd på, han har säkert fått uppdraget någonstans ifrån och gör bara det han blivit beordrad att göra.
Vid den rödvita markeringen vid Göteborgsvägen får jag ett ofrivilligt stopp i min raska promenad. Flera långtradare skall passera innan passagen är klar. På andra sidan står en tuppkamsyngling på en EU-moped och väntar på samma sak som jag. På andra sidan, en kvarts väg hemifrån, får jag ro igen och tankarna återvänder. Det har blivit varmare känner jag, det blir en fin sommardag. Tofsvipan möter mig med sitt ängsliga läte, på samma ställe som tidigare, lyfter en bit upp i luften, förmodligen för att hon vill ha koll på mig. Har hon ungar hon är ängslig för?
Jag får upp tempot igen och med takten som jag är van vid fungerar kroppen automatiskt och tankeverksamheten kommer åter igång. En sista terapeutisk kvart innan jag är tillbaka och vardagens sysslor hindrar mig att flyta ut i tankevärlden.
Som så många gånger tidigare är det sjuksköterskans ord som kommer för mig, när jag för andra gången skulle genomgå en utredning på sjukhuset.
Invägningen var det första som blev problematiskt. Mitt BMI var inte bra. För mänga överviktskilon diskvalificerade mig omedelbart men var något som gick att göra något åt. Jag
försäkrade sköterskan att det inte var några problem med att kapa tio kilo. I hennes ögon såg jag tveksamheten, hon trodde mig inte. Blodtrycksmätningen var heller inte till min favör eftersom det låg för högt och också det diskvalificerade mig. Nu handlade det om att koppla på all trovärdighet jag kunde uppbringa för att övertyga om att jag skulle komma tillrätta med både tio kilos övervikt och ett högt blodtryck. Dessutom frågade hon mig om jag rökte. Jag fick vackert erkänna att så var fallet och min trovärdighet var nu inte stor. Trots försäkringar om att jag just slutat att röka, att jag på några veckor skulle gå ner tio kilo och att blodtrycket då skulle vara bra, var hon mycket tveksam.
- Jag skall prata med doktorn och boka tid hos dietisten, så får vi se, sa hon efter en lång stunds funderande.
Efter flera dagars väntande, flera dagars oro, kom beskedet. Jag skulle få göra en dygnsmätning av blodtrycket. Sköterskan hade övertalat läkaren.
Jag hade fått en chans till. Nu gällde det hårdkörning för att minska den stora magen, komma tillrätta med ett värkande hjärta och sluta med cigaretterna som varit mina pausverktyg i många år. Jag skulle få reformera mitt liv, renovera kroppen och visa min trovärdighet, allt i ett enda slag. Nu fanns det ingen återvändo. Vid 57 skall mitt nya liv ta form.

Varför utsätter jag mig för detta? Jo, det vet jag ju. Vägen har varit utstakad de senaste sex åren. Då, när jag genomgick undersökningen förra gången var jag frisk som en nötkärna med en god kondition. Då var det inga problem. Efter 55+ har den goda maten, stillasittandet och alldeles för många cigaretter satt sina spår. Det är det som är mitt dåliga samvete. Varför har jag inte gjort något åt det tidigare? Varför är det så svårt att bränna det fett man så enkelt lade i depåerna?
Om sköterskan var tveksam och tvivlade på min förmåga, blev hon ändå övertygad om min motivation. Dietisten såg mig, förstod min motivation och coachade mig att använda förmågan. Homeopaten som jag blivit uppmanad att söka, fick mig att se att det inte finns några genvägar. Tillsammans, men oberoende av varandra, fick de mig att börja den långa vandringen.
För varje kilo jag lättar, lättar också samvetet. För varje steg jag tar, känner jag mig i bättre form. För varje dag jag går, förändras min väg. Det börjar bli höst. Den avgörande dagen som skall ge det nya livet, närmar sig obevekligt.
Den lilla backen upp från järnvägsviadukten känns, efter åtta kilometers rask promenad. Efter den möter jag slingan som går runt stan. Jag är på väg hem. Steglängden ökas. Det är dags för min spurtsträcka. Björnbärssnåren utmed den korta sträckan fram till kyrkogården har mogna bär. Svarta lyser de i solskenet. Det är frestande att stanna och plocka bären men nej, det får bli en senare fråga. Svampen, lingonen och björnbären får kanske vara i år. Min spurt för livet inrymmer inte ett sånt stopp, inte just nu, inte i år. Nästa år kanske om allt fungerar som det är tänkt. Sista biten, förbi kyrkogården, sen en liten backe där jag ytterligare ökar takten för att känna mig extra nyttig, förbi äldreboendet och så vår bakgård – hemma.
Kyrkogården – hemma. Jag går förbi kyrkogården på väg hem. Tanken har föresvävat mig, det är ett stort ingrepp. Livet är inte att ta för självklart det har jag erfarit tidigare. Det är tungt att tänka men ingår ändå i mitt ställningstagande. Samtidigt blir jag förvånad över min egen tanke – förbi kyrkogården för att komma hem. Om kyrkogården är slutet på livet, vad är då hemma? Jag har aldrig trott på någon Gud, så varifrån kommer tanken och vad betyder den? Nej, kyrkogården ingår inte även om jag är fullt medveten om att allt kan hända. Jag har valt livet för både mig och min fru. Det är stort. I nöd och lust. Vi valde att inte lova inför Gud men vi har lovat varandra.
Nästan hemma. Vid äldreboendet Tryggheten arbetar en man med att ansa häcken. Det är mer liv och rörelse nu, biltrafiken har kommit igång på allvar. För många är det tid att börja jobba.
Radio Skaraborg tystnar i mina öron och telefonsignalen ljuder. Jag sätter mig i trädgårdsmöblerna och trycker på knappen.
- Gerth!
- Är detta Gerth Bragnå? Säger en kvinnoröst och någonstans i maggropen vet jag vem det är.
- Ja, det är Gerth Bragnå, säger jag och försöker att inte låta min andhämtning som ännu inte kommit ner på normal nivå, hacka sönder mitt svar.
- Hej, Gerth. Det är Ulla-Maj från Sahlgrenska! Nu visste jag.
- Jag är koordinator för transplantationer här på Sahlgrenska och du skall ju bli donator till din fru. Nu har jag bokat in er för njurtransplantation den 18 september!
På en gång kände jag hur tankarna lade sig tillrätta, mitt samvete lättade och samtidigt kände jag paniken komma. Nu skulle det bli av, nu var det definitivt. Paniken byttes till lyckokänsla, ett pirrande i magen och tanken att min fru skulle få ett fungerande liv igen. Nu får löftet en innebörd. Min njure ger henne nytt liv – vårt liv.
Vi kommer att vara sammanflätade för all framtid. Hon kommer att ha en bit av mig i sin kropp. I nöd och lust.
Skatorna som förut kraxat så störande i äppleträdet en bit bort i trädgården, hade flyttat närmare. Nu såg jag att de hade två ungar som ivrigt tiggde mat av sina föräldrar. Kraxande och flaxande försökte de att få maten serverad. Föräldrarna har en kommunikation som jag förundrad följer på nära håll. Efter en stund förstår jag vad de håller på med. Med matens hjälp försöker de få ungarna att ta språnget ut från äppleträdet för att pröva sina vingar.
Ett nytt liv!

Väckarklockan ringer okristligt tidigt. Det är fortfarande mörkt ute. Hösten har kommit på allvar. Det är oklart vad dagen skall bjuda för väder och egentligen har det ingen betydelse. Telefonen ringer och en taxichaufför talar om att han står utanför vårt hus och väntar. Nu är det dags. Det vi väntat på sen i maj månad skall bli verklighet. Jag känner mig förvånansvärt avspänd trots vetskapen om det som väntar. Två timmars taxiresa till Göteborg, frukost på Sahlgrenska och sedan drar processen igång. Jag känner inte ens någon liten ilning i maggropen.

 

Share to Facebook Share to Twitter More...
 
 
 

 
Kommentera

Förnamn
 
   
Rubrik
 
   
E-post (Om du vill bli meddelad när någon skriver.)
 
   
Text

(Logga in för att kunna lägga till bild!)
För att skydda oss från spam, klicka i dom gröna rutorna!
Spam Check 2.0 © JW  D E S I G N