År 1950 | Novellen | Noveller

Kategorier

 
     
Kommentarer
Spara artikel
 
   

År 1950

Mörkerkväll på 50-talets Söder i Stockholm. Kanske var det höst eller vinter. Ottomanen gnisslade svagt vid minsta rörelse. Sömnen ville inte infinna sej. Ljuden från Wollmaryxkullsgatan två trappor nedanför fönstret kom och gick. Ibland var det fotsteg som ekande mellan fasaderna - ett tacktfast stegande som ökade tills det plötsligt stannade upp och sattes punkt för med ljudet av en tung port som slog igen. Ibland dog dom bara ut i fjärran efter att ha passerat på trotoaren under fönstret.
Vid några enstaka tillfällen smög en ljusrektangel upp ur hörnmörkret vid rummets endera kortväggar – de som vette mot ytterväggen. Långsamt tilltog skenets styrka, samtidigt som det vandrade upp över taket. Snabbt for det svepand förbi takkronan som då fick en plötsligt hotfull taggig skugga, men försvann lika fort som den uppstått samtidigt som ljuset ändrade karaktär, fick en sorts värme och blev lite mer försonligt innan det uppslukades av mörkret. I samband med dessa ljusfenomen hördes morrandet av en bilmotor - det var många ljud där nere som inte hade någon så uppenbar förklaring i min lilla värld.

Morfar sov med lugn men lite pipig andning i ottomanens fasta del medan jag sov i den utdragbara hjulförsedda delen som nerfälld kunde skjutas in under den andra på dagarna.
Det var ett knepigt företag att få fram den och lyfta upp sängen som min mormor oftast överlät till morfar - för han var bäst på det.
Då morfar inte var hemma eller sov middag på söndagen brukade jag få ligga bredvid mormor och lyssna på spännande berättelser från hennes barndom i smålans djupa skogar. Där hämtade man vatten i en brun på gården och mjölkade kor, där fick man gå till skolan om det inte var för mycket snö för då fick man vänta någon dag till en vuxen trampat upp stigen. En gång ramlade mormor ner i brunnen och höll på att drunkna, Hon hade sjunkit två gånger redan och var på väg att sjunka den tredje och sista då hon kände vattenhinken som hennes bror Amandus fått ner till henne då han förstod var hon befann sej. Han var hennes älsklingsbror, hon hade sex bröder till, men ingen syster.

När mormor blev stor arbetade hon på färjan mellan Trelleborg och Sassnitz där många dråpliga händelser utspelades. En kärlekskrank friare hade somnat i mormors och hennes kamrats hytt en kväll och dom fick inte liv i honom för att få iväg honom till hans egen hytt, så dom beslöt att ge honom en liten minnesbeta. Under natten rakade dom av honom ena halvan av hans mustasch.
På morgonen då han fick syn på vad som skett gick han utan ett ord, varefter han lämnade mormor och hennes hyttkompis i fred. Mormor tyckte att han var en riktig sprätt och ville inte ha med honom att göra så det var ju bra. Senare flyttade hon till Stockholm och träffade morfar som var skomakare.

Morfar och jag brukade åka tåg – vi åkte från södra station till centralen. Oftast stod vi på plattformen längst bak på sista vagnen och tog in allt som gick att ta in av extraordinär och för en liten femårig grabb överväldigande händelser då tåget masade sej in genom tunneln i Söders berg och långsamt ökade farten.
Allt var järn, och mörkret förstärkte alla intryck – fuktluktens kylighet och på gränsen till oangenäm unkdoft blandad med ozon från strömledningen i tunnelns tak, ibland blixtrade loket som man kunde se långt därborta då tunneln svängde. Gick jag för nära räcket kände jag morfars hands bestämda tag om någon stadig del av mina kläder – äventyr ja, men inga risker...
Dagsljuset tilltog och vi rullade ut på ”järnvägsbron” med sitt annorlunda ljud av ännu mera järn. Riddarfjärden låg där under och bortåt med blänkande vatten eller is. Sand och stenskutorna låg för lossning vid kajerna eller med mjuka snötäcken utan synligt liv på vintern, och rymden öppnad sin ljusa oändlighet över våra huvuden efter tunnelns trånga mörker.
Framme vid perrongen på centralstationen vaggade tåget in och stannade ofta med en definitiv inbromsning på slutet som gjorde att folk som förberett sej på att komma av fort gungade till och grep omkring sej för att få tag i något stadigare än sina väskor. Morfar och jag som var vana tågresenärer visste vad som skulle hända och stod lugnt och stadigt med benen i sär för att parera tågets välkända rörelser.

Som iakttagande eftersläntrare följde vi den lite mer brådskande klungan från perrongen mot centralstationens mer pampiga inre där ett dämpat sorl av röster och fotsteg mötte oss. Gnisslandet av stadsbudens pirror och ljudet av porlande vatten hörde också till denna plats som vi - morfar och jag besökte lite nu och då.
De två stora stenskulpturerna med strömmande vatten som man kunde dricka ur sprutande fiskmunnar var ett måste för en lite grabb som mej.
Jag fascinerades av de stora jordkloten av sten och det höga valvet under glasrutorna högt där uppe, som visserligen var skitiga redan på den tiden, men lät mej ana att världen – den "stora världen" fanns - och utanför stationssalen låg rälsen som förde dit.

Efter att jag druckit mej otörstig vandrade vi på respektfullt avstånd från de här och var förekommande spottkopparna med sitt vämjeliga innehåll. Det övergick min förståelse att någon skulle vilja ens spotta ner i den soppa som simmade på botten i de annars ganska välputsade mässingsbunkarna som såg ut som modernare tiders hundmatskålar.

En ritual som vi aldrig missade var att besöka de stora modellerna av ett elektriskt och ett koleldat ånglok som stod på var sida om trappan upp till estaurang och pilsner caféet Hyllan.
Med osviklig dragningskraft lockades vi lika fascinerade som förra gången till det ena loket – jag med en tioöring i nypan som morfar för ändamålet tagit ur börsen och givit mej.
Tioöringen måste stoppas i en springa på respektive loks sockel för att det skulle börja röra på hjulen. Förundrad över att allt där innanför glasrutorna i lokens montrar var så exakt stod jag där och stirrade – det var närstan exaktare än verkligheten. Det var som om man kunde förvänta sej att fönstret till lokets förarhytt skulle öppnas och en liten lokförare skulle titta ut för att kontrollera banarbetarnas signaler.
Kanske var jag lite besviken på att det inte rykte eller pustade ånga från det koleldade loket, ingen eld syntes heller till. Kolet låg i kolvagnen fullt
åtkomligt för den frånvarande eldaren och skyfflarna stod redo, aningen för rena och oanvända insåg även jag - min vilda fantasi till trots.

När så hjulen stannat och jag - för vilken gång i ordningen vet jag inte – klämt in mej så långt jag kunde bakom montern för att eventuellt lyckas få syn på någon ännu inte uppenbarad hemlighet - kanske just eldaren som satt på banvallen och åt sina medhavda mackor med leverpastej och saltgurka och just tog sej en klunk ur termosmuggen - men icke.

När jag lika snoppen som vanligt kommit fram därifrån utan alltför mycket damm och smörja på kläderna – det städades kanske inte så noga därbakom men gick hjälpligt att borsta av vilket morfar gjorde, varefter vi var redo för "Hyllan". Vi stegade upp för trapporna, morsade på den uniformerade cafévakten som tornade upp sej över allt och alla.

Efter att ha blivit godkända sökte vi oss ett bord. Ibland var det någon bekant som morfar slog sej ner vid och beställde en pilsner till sej och en sockerdricka till mej. Så satt vi där och lapade våra flaskors innehåll, det var en högtidsstund – ett äventyr som förhåppningsvis skulle upprepas nästa gång jag var hos min mammas föräldrar, vilket jag alltid såg fram mot, men då eftermiddagen inte var alltför långt framskriden var det dags för återfärd.

Morfar kunde avgångstiderna så vi gick lagom ner till att vårt tåg kom in på sitt spår. Doften kring ett nyinbromsat tågsätt är också något märklig – det smakar liksom metall i både lukt och smakorgan på en gång. Och så själva synen av de där definitiva när hela detta enorma ekipage stannar till - bromstryckspusten – järngrindslamret, och tågdörstyngden då dessa precisa luckor öppnades och stängdes.
Vid det laget hade både jag och morfar börjat bli hungriga så vi längtade hem till mormor som brukade ha maten nästan klar tills vi skulle komma hem.Mormors köttbullar, kroppkakor, brunabönor, stekt lök och fläsk, falukorv och isterband och smörpotatis, och så varm mjölk på en tallrik med smörade brödbitar som simmade omkring och läckte gula smörfloder ut i den varma mjölken med socker och kanel – det var sådant som mormor bjöd på, och stekta ägg.

När vi hade ätit så gick morfar ut på sin egen runda och mormor och jag vilade en stund eller ritade. Det var under dessa vilostunder som mormor berättade sina minnen – spännande historier om ett liv som jag inte känner till något annat om än det hon berättat. Den tid som hennes minnen givit mej en liten insikt i ligger i dag år 2005 ungefär hundra år tillbaka.
Mormor och jag brukade också gå till de då obebyggda bergen på söder för att leka. Vi byggde en gång ett väldigt fint slott av stenar som vi staplade till ett stort hus. Det var precis så stort att jag kunde komma in. En flagga gjorde vi också som vi satte på en flaggstång på taket.
När vi gick hem hälsade vi på arbetarna och pensionärerna som satt och solade sej utanför tobaksmonopolet som var en cigarettfabrik – den kallades egentligen bara "monopolet" och låg som en stor myskoluktande fängelsebyggnad med järngrindar som öppnades och stängdes när någon transport skulle in eller ut.
Jag kommer ihåg den olustkänsla jag fick första gången jag av någon anledning tog mej in på monopolets fabriksområde. Det var långt senare än då mormor och jag i maklig takt vandrade förbi i vårsolen på Maria prästgårdsgatan där det låg, och jag försökte hålla andan för att slippa den dåliga lukten utan att lyckas.
Ibland gick vi ända till Hornsgatan, till en hälsokostaffär där vi köpte
stenålderslimpa och nyponmarmelad som vi festade på – då kände jag mej som en riktigt vild liten man. Vi satt på någon parkbänk på Mariatorget och tuggade primitivt det hårda aromatiska stenåldersbrödet, grävde i marmeladburken med en brödbit och kände oss snart mätta och mycket belåtna. Det enda jag då inte kände mej belåten med var den förskräckligt stora gubben som med höjd hammare var i färd med att slå mammadraken i huvudet medan hennes ungar förtvivlat försökte hjälpa
sin mor genom att spruta gift på gubben. Det bekymrade mej mycket att en gubbe kunde vara så grym att han skulle ha ihjäl en mamma med ungar.
På vintern och våren innan dom fyllt denna fontän ”Tor dödar midgårdsormen” med vatten brukade jag försöka klättra upp så långt jag kunde och slå och klösa Tor på tårna för längre än så kom jag inte i mina försök att hjälpa drakarna som definitivt hade min sympati.

Sedan gick vi hem och mormor berättade om barnhuset och skolan och livet som både var minnen och verklighet på en gång, och samtidigt låg framför mej som ett oskrivet blad.
Det var en annan tid, men ibland ser jag ett barn i färd med att uppleva just de där som jag upplevde då - fast nu ur ett nytt perspektiv – stora vaket öppna och förundrade ögon som ser sitt livs mysterium i allt som finns och kanske inte finns. Det är barn som ännu inte förstått vad värden egentligen är för ett ställe...

 

Share to Facebook Share to Twitter More...
 
 
 

  Kommentarer

Den här va bra, ja känner igen mig mkt väl på söder o minns att jag själv lekte på ställen som nu inte finns.

Även om jag inte sett söders berg obebyggda så kan jag se det i dina beskrivningar.



Ja gillar alla dina påhittade ord, bromstryckspusten, järngrindslamret, och tågdörstyngden . mm .



/Jim




jag hoppas få läsa vidare på detta för även jag känner atmosfären :lol:

oldwolfie





Kommentera

Förnamn
 
   
Rubrik
 
   
E-post (Om du vill bli meddelad när någon skriver.)
 
   
Text

(Logga in för att kunna lägga till bild!)
För att skydda oss från spam, klicka i dom gröna rutorna!
Spam Check 2.0 © JW  D E S I G N