Kommentarer nu har min signatur kommit upp!!!!Vad härligt NU kom min signarur upp; så det är bara att skriva av hjärtans lust och det har jag massor alltså lust att skriva Visa artikel Re: mer mer mer="oldwolfie" HEEJ jag kommer skriva bara jag får tillfälle /// Anonymous Visa artikel
hej hopp du ska veta att jag va på picnick idag o käkade räkmacka o drack kaffe o sedan vet du va polarn hade köpt till efterätt
jo vanilj bullar de du hihi jodå jag åt den o tänkte på flodhästsnor såklart men den va god ändå sa till polarn att gå in o läsa din kuliga story sen hihi nåja kul va den historien o jag hoppas du delar me dej fler historier o vem vet du kanske kanske kommer på nån fortsättning på novellen me va de lider hälsar oldwolfie   Visa artikel WienerbrödKul att du tyckte om den Oldwolfie Vilken otroligt söt liten gubbe du hade lagt in i texten.... Jag gick med här för att kanske kunna bidraga till den oändliga novellen men har inte lyckats komma upp med något skoj. Tänkte att jag måste ju bidraga med något. Ha en underbar helg... Kram Anki Visa artikel helt underbar o nu sitter jag me ett garv på mina läppar o ingen lust att äta vinerbröd vilken lycka hihiihi tack o förresten välkommen hit ankipanki  Visa artikel
välkommen Airamya va kul du kom
om du har läst de andra två skulle du ha kommit ihåg det tror jag för dom sätter spår i minnet de böckerna så leta rätt på dom o läs blandannat så e häxprocesserna beskrivna i ett otäckt perspektiv föresten så är väl vilket perspektiv som helst fruktansvärt då man tänker på häxprocesserna elller hur Visa artikel
Japp, jag har läst Sinuhe, för en herrans massa år sedan och tyckte det var en helt fantastisk bok :) Tror jag läste de andra två titlarna då också (vagt minne) men är inte säker. Om jag gjorde det så gjorde de inte lika starkt intryck på mig som Sinuhe, annars skulle jag inte ha glömt dem... men det kanske jag inte har heller... Jag har fastnat i vinkelvolten! *skrattar*
Visa artikel
Den här har jag läst nu, och gillar den :-)
Fin layout oxo. ska läsa fler när jag hinner, har fullt upp med att hjälpa Anna o Dave i deras nya restaurang, de va premiär igår. Visa artikel
ojoj kärlek är ju så mycket
men för mej kom det här ordet nu då jag tänkte efter just idag Famn visst är de kärlek kom i min famn ,, innefattar all slags kärlek ,för allt ,,även tröstande kärlek men imorgon kanske det ä ett annat ord eller redan om en timme  Visa artikel äntligen vaknade hono såg hur lådan förvandlades till en vagn o på kuskbocken stod en man som farligt mycket liknade en korpo hon förstod att saga o verklighet verkligen va inflätade i varandra för hur skulle hon annars kunna komma hit eller vara här eller drömde hon ännu nej de va verkligt o mannen den korplike mannen me flaxande mantel svart som sot förde tömmarna o drev en grupp på sex hästar framåt hon frågade sakta som ett sus av vinden vaaaaaaaaaaar ääääääääär viiiiiiii pååååååååååå vääääääg korpen svarade dit dina drömmar vill min flicka Visa artikel
Hon sjönk in i en behaglig sömn och drömde om en svunnen tid. Där sprang hon på en äng med humlesurr och fjärilsfladder, mellan tusenskönor och vajande gräs. Fåglar sjöng, en svag doft av nektar nådde hennes näsborrar och Solen värmde hennes frusna fingrar, tinade upp hennes kalla tår och till sist också hennes rädda, kalla hjärta. "Lyssna på ditt innersta", viskade solen.
Något välkänt, men ändå ovant, inne i henne vaknade till liv. Då hon vaknat kände hon sig lugn och visste exakt vad hon skulle göra. Hon tittade uppåt och såg en liten ljusstrimma mellan lådans lock och ena kanten. Där kilade hon in amuletten och bände allt vad hon kunde. Träet var lite murket just där, så hon fick upp locket. När hon försiktigt öppnat locket blev hon stående, stum av förvåning. /// Kattgräs_ Visa artikel
Korpen drog iväg ner till gården i byn för det va där han hört att en jungfru försvunnit,tiden var knapp men han hade den fördelen att verktyget gav honom möjlighet att få tiden att bli ett med hans uppdrag
han hade förstått det i visionen han hade det va det enda som verktyget kunde göra men det var ju en hel del ändå bara han nu kunde dra fördel av det så då han närmade sej gården såg han hur den förvandlades framför hans ögon och den blev till ett fasans hemvist Korpen flög upp o satte sej i fönstret till vinden där en ruta fattades han funderade inte särskilt över att han plötsligt inte bara kallades för korpen utan uppförde sej som en sån för de va va han gjorde då han satte sej i den trasiga fönsterkarmen o tittade in där satt en liten flicka på en låda o tittade föundrat på sin hand så vände hon blicken upp mot fönstret o såg korpen hon sa till korpen att det har sagts mej att jag kan lita på dej men hur ska du kunna hjälpa du är ju bara en fågel korpen flög ner o satte sej vid hennes sida o sa orrp oorp så flög han fram till fönstret o hon följde efter honom klättrade upp mot rutan o lyckades se ut där såg hon till sin stora förvåning en hel arme av sagodjur,kentaurer va de trodde hon hon förstod att någon eller någonting ville hjälpa henne o livet o sagorna verkade vara invirade i varandra så hon kände sej med ens så mycket bättre tillmods hon ville inte vakna för detta måste vara en dröm så föll hon ner o landade i en låda med bråte o locket föll över henne hon blev liggande stilla o hörde hur det ropades hennes namn närmre o närmre o förstod att dom funnnit vägen till vinden o hon låg så tyst hon kunde dom rumstrerade om där på vinden o hon hörde att nån sa nej hon är inte här titta fågeljäveln som sitter på karmen det va den som förde oväsen schas din olycksbådande korp schas se till o bomma igen den där dörren här vill vi inte ha nåt spring Sinja höll hårt om amuletten o tänkte att hon skulle dö här för hur skulle hon kunna ta sej ut hon måste lita på korpen lita på korpen lita på korpen så somnade hon där inuti lådan utmattad av chock o rörelse med en enda önskan att detta skulle vara en ond dröm /// oldwolfie_ Visa artikel
I ett hörn uppe på en vind satt en jungfru hopkrupen och frusen. Kläderna var söndertrasade håret rufsigt o smutsigt. Hon vet inte hur många dagar hon befunnit sig på gården. Det ända hon minns av den fasansfulla upplevelsen var att hennes föräldrar drivits från Smyralord en kungaborg. Sedan hade hon tillfångatagits och behandlats illa. Sinja bad varje dag om hjälp.Dagen före hade hon lyckats hitta en dold ingång i en garderob som hon hade gömt sig i, följt en hemlig gång som ledde henne upp till vinden, där ingen hade varit förut. Möbler fullt med damm, döa råttor. till och med ett skelett av en människa men hon var förrädd för att bry sig. Hon kunde höra husbonden asfull med sina kumpaner ropande på Sinja. Hon rös till av obehag. Kände kväljningar och höll andan. Hon lungnade ner sig och försökte tänka klart där hon satt på en låda, då hon kände sig iaktagen. Hon vände sig sakta om och fick se ett svagt ljus i form av en människa. Sinja blev inte rädd. En vindpust i form av viskande ord. Koncentrerat försökte hon höra vad sades. - Du skall lita på korpen. Och med ens förvandlades ljusskenet till tusen små stjärnor i regnbågens färger och med ens var det mörkt. Sedan somnade Sinja i hande hade hon en amulett i ett läderband. I den andra handen hade hom en liten Mygga inristad.
/// Annika_ Visa artikel
allt detta som kom till honom i det ögonblicket han fick verktyget,gjorde honom ödmjuk o han stod o såg på Myggdalion o kentaurgruppen Neta stod brevid honom han undrade om dom fick samma vision som han fått
Så hördes ett sus uppifrån himlen o där stod den vackra ängeln med dessa vita vingar o sa Myggdalion ditt uppdrag är slutfört du har gjort det väl din tid här är över Myggdalion som låg på mossan o kved av smärtorna i benet o hela hennes kropp värkte av den sista ansträngningen men nu såg hon ängeln o hon lyftes upp som i en ljusbana o smärtorna försvann o utan sorg lämnade hon alla o allt bakom sej utan att se tillbaka Skogsliden va upplyst o alla som stod där hade sina egna visioner men ingen av dem undgick att se hur Myggdalion försvann upp i ljuset,sedan va det tyst inte ett knäpp trots att de va många på platsen Korpen lade ägget i fickan o drog sej tillbaks till stugan,Neta hade försvunnit,kentaurerna började samlas för att ta sej till tjärnen för att slå läger dom måste ju till bonngården efter midnatt där fanns ju ännu en skändad jungfru DET satt uppkrupen på vinden, nu va hon borta Myggdalion då skulle han nog få det lite lättare att ställa till det djävulskap han så eftertraktade,med ett belåtet elakt leende drog han sin raggiga mantel över sej o vilade en stund ,det va många timmar kvar till klockan slagit sina tolv slag Fasans Väktare Gadonger hade stora svårigheter att samla sina glödgade underhuggare till ett stort o helt dessa smådjävlar va inte att lita på så dom for runt lite här o var o satte fyr på stubbar o torra mossor i skogen,kanske det inte va så dumt tänkte Gadonger,då får byborna annat att tänka på inatt så ondskan kunde få fritt spelrum i byn /// oldwolfie_ Visa artikel
VERKTYGET
Det va en skrämmande scen som spelades upp framför dom. Där kom hon, Myggdalion, skyndandes, snubblandes fram emellan dom vackra träden, över mossor och stenar, hennes stora hår som seglade på fart vinden. kentaurerna som fångade upp hennes fall,,, Det första Korpen såg va regnbågens alla färger som strålade fram ur skogen, pulserade och vred sej i olika riktningar, det såg nästan ut som om färgerna rann ut över skogen, träden, grenarna, mossorna, myggdalion, kentaurerna till och med himlens blå färg blev översköljd med färg, allting började blekna en aning, som om ngn dragit ner opaciteten och plötsligt såg han raktigenom skogen. Hon va fortfarande en 500 meter ifrån "huset" och stigen va slingrig men han såg henne ändå, genom ALLT och det värkade som om hon kunde se honom oxo. Neta och Korpen skynda fram till följet. När han först såg vektyget så förstog han hur underbart invecklat men ändå så enkelt allt var. Myggdalion la verktyget i hans famn som om det va ett litet spädbarn. Färgerna sköljde över honom precis som han såg att dom gjort med skogen, han tittade på sina händer och såg hur dom bleknade en aning, han såg sina knän, "raktigenom händerna" sedan såg han djupet, han kunde se igenom ALLT, han såg ALLT... skinn, kött, blodårdror, ben och samma fast omvänt. Marken under honom, jorden, maskarna, urbärget, magman, havet utanför nya zealand, himmel, rymd... ALLT va färger... Det kändes som om han krympte, drogsihop, allt närmare verktyget, nu va han inte större än en liten bit av ett väldigt litet sandkorn. Ytan va inte slät som han vid första anblicken trott utan uppbyggd av mikroskopiska prisman som en helt perfekt diamant. Ljuset strålade inte ut från verktyget utan det bröt upp ljuset och ledde det ut åt olika håll sammtidigt som prismorna sakta, sakta roterade och ändrade form. Nu expanderades han tillbaks till sin vanliga storlek, eller vänta han förtsatte att växa, större och större. Han drev sakta bort ifrån jorden, nu såg han som i en syn att jorden delades upp i tre likadana planeter dom drev ut och la sej brevid varann, en i färgen röd, en grön och en blå. R G B !?. Han vände sej sakta om och såg sej runt om i rymden, allt ljus från alla stjärnor i våran galax drogs mot våran lilla planet, nej det projecerades MOT jorden eller rättare sagt jorden var en projektion helt enkelt, uppbyggd utav ljusets svängningar en blandnig av allt ljus i universum. Ljuset är något, ljus är små elektroner, elektoner är också något och deras minsta bestånds del är en vibrerande tråd, av ljus!? /// webmaster jim_ Visa artikel
Myggdalion sprang allt vad hon orkade, det gnistrade om kjolen och hon slog mot gnistorna med handen i flykten. Andetagen sved som eld, tårar steg i hennes ögon, fot framför fot, snabbare och snabbare.
-Jag måste hinna fram, kved hon förtvivlat... Hon såg kentaurernas skepnader inne bland träden, hon såg flera av dem kasta sig efter henne i flygande språng. Hårmanar som svävade över glödgade ögon, hovarnas dunkande, röster som skrek. Kjolen slog ut i lågor, bländade Myggdalion så att hon inte såg var hon sprang. Hon höjde armarna för ansiktet, tårarna rann i strida strömmar. Foten kändes som om den bröts tvärt av jäms med ankeln. Det högra benet vek sig obarmhärtigt och hon föll... Föll och föll i ett svart töcken där varsamma armar tycktes fånga upp henne, hejda ett brådstörtat möte med marken. Varma, vänliga händer och armar som släckte elden i kjolen, som varsamt undersökte hennes lemmar. Som försiktigt lade ned henne i den mjuka stjärnmossan. Som fuktade hennes varma anlete med pärlande klart, kallt vatten. Röster...röster... som hon efter ett tag kunde urskilja: -Fort, vi måste föra henne till Korpen, sa Dimitria bestämt och reste sig. Myggdalion öppnade försiktigt ögonen och såg alla kentaurerna omkring sig. /// Hemlig_ Visa artikel |
Novellen har funnits sedan 2001, ett forum för litteratur, noveller,
lyrik, dikter, funderingar och allmänt prat om nyss nämnda ämnen.
lyrik, dikter, funderingar och allmänt prat om nyss nämnda ämnen.
|
