Kategorier

 
     
Kommentarer
Spara artikel
 
   

ÄPPLEN OCH BIGARÅER

En av sommarens underbara dagar klev två personer ur var sin säng, i en oansenlig men vacker liten stad i södra Frankrike.

Den ene var en ung man, som satte fötterna på golvet i ett enkelrum på ett trevligt vandrarhem. Där hade han tagit in för några dagars vistelse i den för honom helt okända staden dit han i går anlänt med buss.

Han ville, som han uttryckte det, "vara utan invanda sociala band för att återknyta den förlorade kontakten med sin egen vilja".

Den andra personen var en tjej från huvudstadens universitet som fått låna en kurskamrats lägenhet för att kunna rå sej själv en vecka innan studierna skulle börja igen.

Denna morgon, precis som de allra flesta andra morgnar vaknade staden så sakta. Folk tog itu med dagens bestyr och ljuden från dessa skiftande aktiviteter ökade långsamt, men ofrånkomligt tills det vanliga sammelsuriet var i full gång.

Stadens båda gäster – omedvetna om varandras närvaro och vad denna dag skulle bjuda, hade förts ur sina drömmar av just detta tilltagande ljud.

Omärkligt först, men sedan alltmer pockande hade det lirkat upp deras ögonlock.

Redan dag – hade dom glatt konstaterat och eftersom deras magar, inte var sena att tala om mat, intog dom sin frukost, bekantade sej med vädret och en del annat man vanligen gör efter en natts god sömn.

Morgonduschar togs också sedvanligt på var sitt håll och efter att ha valt något lämpligt i klädväg, stegade dom med nyfikenhet och förväntan ut i förmiddagens klara solsken.

”Hon” – flickan, är grann att se där hon går lugnt men målmedvetet i vindlande gränder i riktning mot stadens torg.

En och annan ser lystet efter henne, när hon passerar klädd i vita shorts, sandaler och ett tunt linne med smala axelband.

En liten väska hänger vid hennes sida, med en tröja mellan remmarna och i handen håller hon en bok.

”Han” – närmar sej också torget, fast från andra hållet, klädd i urtvättade avklippta jeans och en vit halvknäppt bomullsskjorta, med slarvigt uppvikta ärmar.

Ett mörkt hår beslöjar hans bringa och benens muskulatur tyder på att han är i god kondition.

Över ena axeln bär han nonchalant en liten ryggsäck med lite bra att ha saker för en stadsvandring.

Sålunda närmar sej dessa båda människor torget av samma själ – det är ett bra mål och en utmärkt plats att utgå ifrån en underbar dag som denna.

Där på torget har morgonens hektiska bestyr klarats av. Handeln med traktens grönsaker och frukt från främmande länder har pågått en stund. Grönsakerna prunkar i vackra uppläggningar och frukterna lyser inbjudande med klara färger.

Den unge mannen köper en påse bigarråer av en gladlynt pakistanier, samtidigt som flickan köper två solgula äpplen, av en kille från Marocko i ståndet bredvid.

Med sina inköp återtar dom sin promenad, men stannar upp efter bara några steg. Stilla i ett andlöst uppenbarelsens ögonblick blir dom stående. En syn möter dom som får deras puls att öka och deras kinder att blossa.

Utan att förmå något annat står dom där mitt emot varandra med vidöppna sinnen. Ett leende sprider sej så småningom över deras ansikten – ett leende som är både en fråga och ett svar.

Frågan är tveklöst given och svaret är ja. De få steg som skiljer dom åt, delar dom lika mellan sej. Ordlöst häftigt sluter dom varandra innerligt hårt i sina armar.

Så, står dom mitt i världen, en lång stund – erfar bara sina kroppars närhet till livet och den erotiska laddning som väckts ur deras hjärtan vid deras möte – nu en flammande låga i deras famn.

Båda har samma vilja – samma fråga i sina ögon och samma svar i sina händer.

Som om deras kroppar visste allt vände deras steg nu tveklöst mot ett mellanrum i världen – ett litet mellanrum i tiden för deras brinnande längtans möte.

Hand i hand skyndade dom bort från torgets hektiska myller och forskande blickar, bort, bara bort i villande gränder, där på nötta stenar stannar deras fötter, inte för att vila.

– Du, sa hon och mötte hans ögon.

– Ja, sa han och slöt henne häftigt i sin famn.

Dom var i en värld, där vad som helst kan hända – i ett nu som inte ville gränser. Under en himmel som flödade sitt ljus från tusen osynliga stjärnor och en sol som skänkte livet av sin berusande kraft.

– Här, andades hon viskande och drog honom genom en öppning i en blommande häck. En park – en gömd oas, ett hemligt rike där tystnadens rofyllda musik från en porlande springbrunns glittrande vatten omslöt deras skälvande själar.

Sakta går dom fram mot det sjungande vattnet, stannar famnande vid dammens kant.

I förmiddagssolens flödande ljus ger deras kroppar sin närhet.

Törstande läppars möte dricker längtan ur ivriga hjärtans dunkande puls.

Slingrande kroppars smekande, darrande händer, flyger med otålig iver, under hindrande kläders hägn.

Knappar lossas under febrig brådska, kläderna faller till marken.

Nakna i solen med frigjorda kroppar, sedda av strålande glansiga ögon, famnar dom vilda av åtrå, varandra.

Med ett skutt är hon i hans famn, han svänger henne runt över gräset och vattnet, dansar henne gränsle över lurvig bringa.

Hans starka armar lyfter henne öppen, till heta läppars könsbegär. Och högt i ljuset som i fria rymden, öppnar hon sin längtan för hans kyssars törst.

Kuttrande i sanslös kåthet, njuter hon hans läppars iver, fylls av eld i kropp och själ.

Han sänker sin flicka, våt efter kyssen, mot lansen han rest, för könens trånade möte.

Öppen för brodden, i sin fuktiga mylla, glider hon gnyende ner över hans svajande lans.

Hängivet vaggar han hennes sjungande fröjd i brunstens virvlande lycka, sträcker sin kåtheta glädje mot djupet i hennes jublande sköte.

Vällustens flammande lycka tar deras sinnen. Gnyende, flämtande strupars sång, stiger i takt med vilda bejakande kroppars dansande rytm.

Som spända bågar laddas deras inre, av växande gungande kraft, ackumulerad och riktad i pilen, till målet för livet,
nu ingen återvändo lägre finns.

Bågars strängar sjunger

pilen rusar hejdlöst

fördämningars vallar rämnar

vågen bryter igenom,

får deras kroppar att skälva

i virvlande tumlande dans.



Floden, glödande het i deras blod,

floden, forsande vild i deras kön.

Kaskader av levande lava,

livslustens hoppfulla flöde,

brunstlyckans renande glöd

slungad från skapelsens första

flammande sekund ur hans kropp,

ut ur hans innerstas kärna,

ut i en rymd, för stor att begripas,

manad av sjungande strupar,

in till en möjlighet – given,

bejakad av kärlekens tillit,

i könsdansens längtade stund.



Efteråt…

Varsamt ställer han hennes fötter i gräset,

sluter henne ömt i sin famn.

Ögon möts i en tid bortom tiden

bortom nuets begränsning,

ser bakom glansen livets hoppfulla bön



Själars varma mörker

famnar själars ljus.


Lugnt viskar nu fontänens vatten.

Solen öser som förut sitt guld.


Fnissande glada,

som nyligen väckta till livet,

ser dom varandra som lyckliga lekande barn.


Kyssar och smekande händer

klär deras åtrå i tyg.

Dom vänder skrattande tillbaka till staden

och tiden,

till vägen mot målet att snart andas friden

till sinnen

så brinnande heta och svåra att släcka,

att åter få gunga i sången till livet,

åter få flämtande svalka,

efter pilen sin båge har lämnat

mot målet i jordens bröst.


***

Under träden,

i parkens skugga

dold av gula blommor

sitter en liten tant, förundrad.

I hennes hand som darrar lätt,

ett bröd för fåglar små, vid hennes fötter.


Hon höjer blicken mot kyrkans torn,

skådar långt i fjärran.

Ur ögonvrån en tår mot marken trillar.

Minnen kommer åter, vänner går till andra världar.


Det var länge sen,

som livet log så med heta ögons trånad,

hon längtar honom än där nere i hans mull,

hennes långa livets kärlek

då på slutet böjd och grånad,

men kärleksfull och lycklig

för det levda livets glädje

som han i hennes minne

ständigt giver än…

 

Share to Facebook Share to Twitter More...
 
 
 

 
Kommentera

Förnamn
 
   
Rubrik
 
   
E-post (Om du vill bli meddelad när någon skriver.)
 
   
Text

(Logga in för att kunna lägga till bild!)
För att skydda oss från spam, klicka i dom gröna rutorna!
Spam Check 2.0 © JW  D E S I G N