Kategorier

 
     
Kommentarer
Spara text
 
   

Tågresa

Ingen dikt men en tanke fångad i flykten.

Sitter här och tittar ut genom mitt fönster, hör tåget dundra förbi där borta bakom träden och verkstadslokalerna. Jag kan inte höra om det är på väg norr- eller söderut men det spelar ingen roll.

Funderar en stund på när jag åkte tåg senast men det är så länge sedan så jag minns inte eller...................kanske ändå, tror att det var när jag åkte hem efter 2 månader i Zaarbrucken(det ska vara ¨ över u) i sydvästra Tyskland 1962. Jag hade varit på ett internationellt arbetsläger tillsammans med tjugo andra ungdomar från sjutton olika länder. Vi byggde hus åt flyktingar som inte själva hade möjlighet att hjälpa till. Som ersättning fick vi mat och husrum, hmm, husrum bestod av en fältsäng i ett rum med många fältsängar, i ett av de ofärdiga husen. Nåväl, när projektet var färdigt kunde vi stolta överlämna nycklarna till ett tiotal familjer som kunde flytta in i mindre tegelvillor.

Det får mig att tänka på hur livet kan vara. Jag skulle kunna likna det vid en tågresa.

När jag var liten fanns det fortfarande ånglok. Tågen gick väldigt långsamt men under åren så har ju tågen utvecklats och går fortare och fortare. Nu är det X-2000 som gäller och säkert kommer det att gå ännu snabbare i framtiden. Precis så är livet, det går fortare och fortare ju äldre vi blir.

På vår tågresa finner vi att det finns ett spår, stambanan rakt fram men också många stickspår, varav en del är rena villospår. För att komma in på ett stickspår är vi tvugna att byta tåg. Vi har bara en enkel biljett så om vi hamnar fel så får vi vackert traska tillbaka med hjälp av apostlahästarna för att åter kunna kliva på tåget för fortsatt färd.

Jag är väldigt nyfiken så därför har jag ofta bytt tåg för att få se vart stickspåret leder. Ibland har jag stannat kortare eller längre tid på platser jag trivts på. Ibland har platsen känts helt rätt och jag har tänkt att här kan jag stanna resten av mitt liv men sen så händer något som gör att det ändå blir fel. Då är det bara att med tunga steg gå tillbaka.
Precis som när det visar sig att stickspåret är ett rent villospår. Och ju äldre vi blir desto tyngre blir stegen tillbaka.

På min resa har jag haft många intressanta medresenärer, en del har följt mig bara en liten bit på vägen, andra långa sträckor och några följer mig just nu. Tycker det är skönt att kunna dela tankarna och reseupplevelserna med andra som också kan få mig att se på resan med ett annat perspektiv.

Nu när tåget går så fort, hinner jag inte tänka efter så mycket innan jag byter tåg, jag bara byter bara helt spontant för jag vill hinna se så många platser som möjligt innan jag når slutstationen. Kanske väntar ännu några överraskningar.

Vad jag vet är att varje stickspår är en egen berättelse som den om när jag var i Tyskland och fick vara med om att bygga hus till flyktingar.

Kanske hinner jag berätta om några stickspår, det får framtiden utvisa
men om framtiden vet jag inget. Vet bara var jag befinner mej just nu.

Var min slutstation ligger vet jag inte heller, kanske i änden av ett stickspår eller någon annanstans. Det beror nog på hur långt jag orkar gå.

Stintan
 

Share to Facebook Share to Twitter More...
 
 
 

 
Kommentera

Förnamn
 
   
Rubrik
 
   
E-post (Om du vill bli meddelad när någon skriver.)
 
   
Text

(Logga in för att kunna lägga till bild!)
För att skydda oss från spam, klicka i dom gröna rutorna!
Spam Check 2.0 © JW  D E S I G N