Kategorier

 
     
Kommentarer
Spara text
 
   

GRÅGÄSS

När längtan följer fåglars flykt till liv

Det måst vara något fel, det fanns ingenting kvar att klamra sej fast vid – ingenting att hoppas på. Maria hade gjort allt hon kunde utan något acceptabelt resultat, ingenting hade blivit bättre, snarare tvärt om. Hon var inte den som gav ser i första taget, men hon måste också se verklighetens sanning – hur smärtsamt det än var.
Det knöt sej i magen – hon bet ihop, men kunde inte hejda tårarna som tyst gav hennes sorg tillkänna.

– Okej,,, okej jag ger upp, jag ger upp… Orden undslapp henne med en snyftande suck.

Det var som om en fördämning hade brustit, gråten bara kom, och hon lät den komma – hejdlöst – mitt i den ensammaste av världar.

Efter insiktens beslutsavgörande ögonblick – med tårarna rinnande ur ögonen skrev hon en lapp till honom och lade på köksbordet, med några korta meningar talade hon om att hon inte ville förstöra sitt liv tillsammans med honom längre och att det han behövde veta redan var sagt… Hon såg mot den stängda sovrumsdörren – det skulle vara lönlöst att försöka få liv i honom så här dags, han skulle inte vakna före lunch, och skulle hon mot förmodan lyckas väcka honom nu skulle ytterligare en dag gå till spillo.
Hon slet sej ur passiviteten som åter höll på att gripa henne med sina förlamande klor, plockade hastigt ihop det hon trodde sej behöva. Förutom tältet, sovsäcken och spritköket – som sedan några dagar stått redo i en väska vid ytterdörren, packade hon ner de kläder hon hittade som hade med praktiskt uteliv att göra.
Då hon tyckte sej ha fått ihop det nödvändigaste, tog hon en titt i kylskåpet, fick en ungefärlig överblick av vad som fanns, delade det på hälften och la sin del överst i packningen.

Sammanbitet drog hon igen dragkedjan, lyfte upp väskan och lade bärremmen över sin ena axel, såg sej om i våningen, tyckte att deras hem redan blivit främmande. Var det något hon skulle sakna så fick hon väl höra av sej senare. Nu måste hon härifrån, anblicken av dessa trista väggar gjorde henne bara ännu mer missmodig, och nedstämd.

*

Den tur med kanot, som hon nu tänkte företa sej ensam var planerad sedan lång tid tillbaka, men då tillsammans med den man hon till denna dag delat livet med. Kanske inte så länge, men fullt tillräckligt för att uppbrottets faktum skulle kännas som – både lättnad- och sorg. Hon visste att hon nog kunde vara lite känslosam, men hade inte kommit fram till sitt beslut utan orsak, det var inte första gången hans oförmåga att leva, också berövade henne sitt liv.
– Men kärleken då, den fanns ju, den måste ju kunna bära över svårigheternas avgrunder. Hon kände igen argumenten – dom var så slitna nu – och visste att det kunde vara sant, om det var två kärlekens viljor som gjorde vad dom kunde för varandra. Men så hade det aldrig varit, och nu skulle inte sorgen åter igen få grepp om henne, få henne att falla till föga – inte en gång till.

Bärremmen som egentligen var för smal, skar in i axeln. Det gjorde lite ont men kändes skönt ändå. Fysisk smärta lindrade i någon mån, och var att föredra framför själens plåga.
– Man borde inte behöva mer av livets nödtorft än att det går att bära i en väska över axeln utan att det gör ont, tänkte hon. Men ont gjorde det – så jag har nog rafsat med mej för mycket, konstaterade hon. – Hellre för mycket än för lite, tänkte hon med en grimas och jämkade remmen till rätta.

I ett ögonblicks obeslutsamhet vände hon sej, såg inåt lägenheten ännu en gång. – Nu är det slut, sa hon tyst. För sista gången stängde hon denna hopplöshetens dörr, stängde den om hans förljugna grogglycka, hägrande tips- och lottovinster, som – om dom gick in, skulle lösa livets alla problem.
– Vad hade hon sett hos honom? Vad hade hon trott egentligen? Det var så avlägset nu, så överspelat, så fullkomligt borttappat att hon inte längre visste någonting.
Hon kunde inte förstå att det måste ta så lång tid att inse något som hon borde sett från början. Uppenbarligen var han fullständigt oförmögen att göra något vettigt av sitt liv. Han ville aldrig lyssna på henne, ville aldrig förstå – eller kunde kanske inte...
Intill obegriplighet hade hon varit godtrogen, fördragsam som en hund hade hon närt sitt hopp. – På vad då? Hon förstod inte hur hon kunnat vara så blind för livets realiteter, och blev rädd för – hur rent ut sagt – korkad hon varit.

*

Då hon väl fått fast väskan på sin cykel, och trampat ut på vägen kändes det lite bättre, men bra var det inte – så lätt gick det inte. Färden gick automatiskt, huvudet var fullt av dystra tankar, tröstlöshetens frågor utan svar. Det var inte långt, efter tjugo minuter kom hon fram med besvikelsen fortfarande malande i sin mage.
Hon fick anstränga sej för att få ner kanoten till vattnet, lastade i packningen, och fick den någorlunda i ordning så att hon kunde ge sej av.
Med nöd och näppe lyckades hon kliva i utan att välta den, och med tårarna strömmande nedför kinderna sköt ut, och började paddla.

*


Dom skulle ha paddlat tillsammans – det hade varit bestämt sedan länge. Dom skulle ha lämnat vardagslivets dammiga rutiner för att ge varandra en chans att återfinna det som gått förlorat – eller snarare aldrig funnits, hade hon äntligen förstått.

Han hade fått förhinder. En förkommen tipskupong. En tjugokronors futtighet skulle få förhindra allt hon hoppats på – och som vanligt, var det hon som skulle avstå från både liv, drömmar och längtan – han hade inget sådant att avstå.
Den här gången hade hennes besvikelse blivit så stor att det var svårt att se proportionerna på den. Det hade varit stunder då den skymde allt, och det känts som om ingenting fanns kvar, ingen tro på livet, ingen återstående möjlighet överhuvudtaget – men så illa fick det inte vara.
Tårarna grumlade blicken, och vattnet som kommit in i kanoten när hon sjösatte skvalpade omkring. Avlägset noterade hon att det gjorde henne blöt, men brydde sej inte.
Hon paddlade på måfå, vart visste hon inte. Det viktigaste var att komma bort, komma iväg, tillryggalägga avstånd mellan det som varit, och det hon längtade till – men var det fanns visste hon inte heller.

*

På eftermiddagen kom tröttheten i armar och rygg, paddlandet hade frestat på, men hon kände sej lite gladare. Det hade varit bra att hon givit sej av. Hon började rentav få lite distans till det som hänt. Vattnet som tidigare skvalpat omkring hade hon fått ut och hennes kläder hängde lite var stans i kanoten och var i det närmaste torra.
Så småningom fann hon ett litet skär som såg trevligt ut och gick i land. Där fanns redan en gammal eldstad bredvid en någorlunda plan yta att sätta upp tältet på. Hon städade bort lite skräp som lämnats kvar och gjorde sej hemmastadd.
Var i geografin just detta lilla skär låg visste hon för ögonblicket inte. Hon hade inte brytt sej om vart hon paddlat, bara att hålla sej ur vägen för motorbåtar, vilket varit det viktigaste, och förmodligen hade hon inte kommit så långt.

När hon var nöjd med sitt läger gick hon högst upp på skäret, för att se om hon kände igen sej. Riktigt på det klara med hur det förhöll sej blev hon inte, men vissa aningar hade hon fått, beslöt att senare ta med sjökortet upp för att närmare försöka reda ut var hon hade hamnat.

Allt kändes plötsligt mycket bättre. Platsen hon funnit var helt underbar. Lugnt och metodiskt lagade hon mat, ordnade lite med sina förråd, och konstaterade att hon i alla fall fått med sej det nödvändigaste. Det skulle inte gå någon nöd på henne, i varje fall inte på några dar – kanske en vecka om hon ransonerade förråden.

När hon ätit lade hon sej belåten i solen, tänkte på det ickeliv hon lämnat bakom sej, funderade över de känslor av hopplöshet som drabbat henne, men som nu börjat ge vika. – Egentligen, sa hon sej, är jag en optimistisk och levnadsglad människa.
Med en varm känsla av tillfredsställelse tänkte hon på det liv hon i alla fall försökt leva med den man som hon av någon anledning trots allt känt kärlek till, och det hon slutligen gjort för att lämna det. Hon hade trott och hoppats länge, inte givit upp för petitesser och småsaker, men så småningom hade hon förstått att ingenting gott skulle komma ur deras förhållande.
Kanske lite för långsamt hade hon tagit till sej den insikten, men då hon äntligen gjort det hade hennes beslut slutligt formats. – Nu eller aldrig, hade hon känt, och av ren självbevarelsedrift hade hon givit sej av – trots smärtan som tidigare pacificerat, och fått henne att stanna.
Nu såg hon äntligen lite klarare, förstod att hon skulle gått under i det liv hon äntligen lämnat bakom sej, blivit en funktion, ett något som såg ut att vara vad det inte var. Hon hade lyckats bryta sin obeslutsamhet och gått – oåterkalleligen.
Det kändes som om det var döden hon lämnat. Sorgen fanns visserligen kvar men inte så framträdande. Det var i stället en ny liten känsla som vaknat i hennes hjärta. Hon visste inte vad det var för känsla – men den var ljus, och full av förväntan.

*

All hoppfullhet och optimism till trots grät hon sej till sömns denna första kväll i sitt nya liv. Hon hade inte brytt sej om att sätta upp det lilla fjälltältet, hade bara rullat ut liggunderlaget och krupit ner i sovsäcken direkt under bar himmel. – Det skulle vara fint att blicka in i evigheten, hade hon tänkt, men då hon låg där med alla himlens stjärnor över sej drabbade ensamheten henne som en motorsåg drabbar stammen på ett susande träd, och hon föll – föll rakt in i förtvivlans mörker.

Då hon lugnat sej något undrade hon vad livet egentligen ville med henne – och vad ville hon med livet? Mellan sin hulkande gråt, och stundom klara tankar, fann hon bara ett svar – kärlek! Hon ville kärlek,,, hon hade kärlek att ge,, men ingen att ge till – ingen som kunde ta emot.
Vad bestod då hennes kärlek av? Vad krävde den? Vilka förutsättningar behövdes för att hennes kärlek skulle få finnas?
– Kärlek kräver inte, sa hon sej. Krav är inte kärlek, kanske ägande, men inte kärlek. Kärlek dör av likgiltighet, den behöver en bejakande mottagare, erkännas och tas emot som den är. Det var därför hon hade givit sej av, gått ur den delade ensamheten, i sin egen – för att rädda sin kärleks förmåga, sin kärleks ännu möjliga glädjesång.

Mitt i detta virrvarr av tårar, frågor och tankar somnade hon. Många oroliga drömmar avlöste varandra, men vaknade bara efter några timmar. Hon satte sej upp med sovsäcken tätt svept omkring sej. Det var fortfarande ganska mörkt, några stjärnor glimmade ännu över hennes huvud, men en liten strimma ljus hade börjat spridas över horisonten i öster. Det måste vara tidig morgon, tänkte hon. Hon såg mot ljuset, och sa bestämt till både himmel och jord – jag ger inte upp, jag har kärlek att ge, jag kan och vill ta emot kärlek, jag kan också med kärlekens kraft klara livets många svårigheter – men aldrig, aldrig likgiltighet!

Maria satt åter tyst, betraktade all evig ensamhet mellan de bleknande stjärnorna. Nu skrämde den henne inte – det var som om den förstod, som om den också fanns inuti henne, eller kanske mer som om hon var en del av den.

Hon reste sej, lät sovsäcken glida ner kring sina fötter och klev ur den. Försiktigt gick hon fram över skrevorna, och satte sej på huk ett stycke bort, kissade med tankarna på annat håll, lyssnade till det skvillrande ljudet, vilket påminde henne om att det var med kroppen hon levde. Den tog in och gav ut, och likväl som den behövde mat, och vatten för sin existens, behövde hon kärlek. Hennes kropp var både mottagare och förmedlare av kärlekens budskap – det var också hennes kropp som inom sej bar beredskapen att ta emot livets längtan, för att ge den möjlighet att gå vidare in i framtiden.

När tystnaden åter lagt sej över skäret reste hon sej, och gick ner till vattenbrynet där hon satte sej med fötterna isär och stjärten i det svala vattnet.

– Jag är kvinna, sa hon tyst medan hon omsorgsfullt tvättade sitt sköte. Jag vill älska en man, och älskas av honom. Tillsammans med honom vill jag tillåta livet, vara en del av det, en länk, en livets kärlekslänk. Det är bara så, denna längtan finns i hela mitt väsen, och den vill jag leva.

Hennes skinn hade blivit knottrigt av sommarnattens kyla, varenda hårstrå på hennes hud stod rakt ut som på en skrämd igelkott, men det var på något sätt skönt – hon var varm och levande mitt i en värld av ensamhetens köld.

Sakta vandrade hon upp på skäret, vände sej mot det tilltagande gryningsljuset vid horisonten. – Det är min innersta önskan, sa hon högt och allvarligt. Jag kommer att ge allt jag kan av min kärleks förmåga om jag möter den som kan, och vill ta emot. Jag vill också kunna ta emot det han vill ge mej, sa hon och tänkte på hur svårt det kan vara att förstå varandras drömmar.

Hon hade lärt sej att det är lätt att drömma, lätt att säga saker som lät bra, men svårt att handla klokt i livets verklighet.

– Ja, jag vet att det är svårt, men jag vägrar att skrumpna av grämelse i en värld av glättad förljugenhet – jag vill leva, sa hon med bestämt trots.

Hon stod stilla som gjuten i brons. Hoppfullt blickade hon rakt in i gryningen. Hennes uppenbarelse utstrålade kvinnlig beslutsamhet, hon var stark och frisk, och hennes hår föll rufsigt ner över axlarna i spänstigt vågiga slingor.
Kanske var det ingen förfinad skönhet över hennes person, men en jordnära naturlig enkelhet som hade sina rötter i urtiden, i ursprunget, det äkta, det innerst kvinnliga, vilket inte behövde några yviga åtbörder för att framhävas – det var bara så.

När hon höjde armarna mot himmelsljuset – var hon, hela hennes väsen, en bön till livet. Allt som var hon bad livet att komma, bli och vara i henne.

– Kom! ropade hon. Kom! jag är redo, jag vågar, jag vill! Jag längtar verkligen, sa hon tyst. Sedan stod hon stilla med sin undran vänd mot ovissheten, den hoppfullt hägrande tiden som ännu inte visat sina brister, men som kanske hade plats för hennes kärlek.
Då solen sträckte sina första strålar över horisonten höjde hon blicken, såg rakt in i ljusets källa och viskade tyst – kom,,, kom min kärlek.

*

Hon märkte att hon frös. Solvärmen kändes visserligen skön, men morgonkylan hade trängt in i hennes nakna kropp. Hon darrade och hennes hud var alldeles knottrig. Varje litet hårstrå på hennes skinn stod rakt ut och glänste som guld och röd koppar i solljuset.
Huttrande vände hon tillbaka till sovsäcken, kröp ner och kände värmen sakta återvända. Strax innan hon åter somnade märkte hon att det inte fanns någon hopplöshet längre. Hela livet återstod, det hade egentligen bara börjat. Tjugofyra år vad är det, tänkte hon. Jag är ju bara barnet och livet är fortfarande en möjlighet.

*

Några timmar senare vaknade hon av att det blivit för varmt. Solen hade en god stund lyst över lägerplatsen. Hon ålade sej ur sovsäcken och la sej ovanpå, kisade mot det flödande ljuset, och kände sej både utvilad och fri.

– Ja,,, fri, tänkte hon. Jag är fri! Fri att leva, fri att älska, och fri att älskas.

Hon sträckte på sej i hela sin längd. Vinden tog fatt i hennes vildrufsiga hår, och hennes bruna skinn lyste varmt av solens strålar. Hennes skötes mörka lockar och håret under hennes armar tecknade tillsammans med hennes brösts mörka toppar och kroppens mjuka konturer, sinnebilden av livet själv – i kvinnogestalt.
Hennes ansikte bar inte längre bekymrets prägel, när hon satte sej upp och tittade ut över vattnet lyste hennes ögon klart under de mörka mjukt välvda ögonbrynen.

Hon reste sej och sprang upp på bergskrönet och spanade kring det lilla skäret. – Var är han, sa hon för sej själv, för så kände hon. Det var som om han fanns helt nära, och skulle kunna komma in i hennes liv när som helst.
Men det fanns inte så mycket som en kotte så långt ögat kunde nå, inte ens på de närbelägna öarna där det låg en del båtar, såg hon någon som tillnärmelsevis liknade en man. Dom hade antagligen inte vaknat ännu.
Det gjorde ingenting, hon visste att hon snart skulle få möta honom, och hon skulle förstå att det var han – det var hon övertygad om.
Hon fortsatte ner till vattnet, slängde sej raklång ut i solglittret. Det var ganska kallt så någon längre simtur blev det inte men det livade upp, och jagade effektivt bort eventuella rester av sömnighet ur hennes kropp.

När hon kommit upp vandrade hon lugnt runt skäret på upptäcktsfärd. Det var som om hon inte hade sett det riktigt i går, hennes tankar hade varit upptagna med bekymmer. Nu letade hon vackra stenar i skrevorna, samlade små spännande ting för deras skönhets skull, eller deras sammetslena gråa mjukhet, som några träbitar hon hittat – snärjda i den torra tången från i fjol.

Hon lade det hon funnit på en svagt sluttande sten som på ena sidan var omgiven av en sky blålila blommor där det surrade av små humlor och andra flygfän. En mättad söt doft av nektar fyllde luften, och hon kände sej lycklig bara hon kom i närheten av denna blommande skönhet.
För att få allt hon hittat till sin sten fick hon gå några gånger fram och tillbaks över ön, vilket resulterade i att hon hittade nya spännande saker. Efter en stund tyckte hon i alla fall att det var nog, och började med en viss eftertänksamhet lägga ut sina fynd över stenens yta, ordnade dom till mönster, flyttade prövande de små tingen till nya mönster, och fann så småningom en inbördes ordning som hon blev ganska så nöjd med.
Hon visste inte varför, men det hon gjorde kändes betydelsefullt, som en besvärjelse med stor kraft, eller kanske mer som ett befästande sigill över den livsberedskap hon nu kände.
Slutligen såg hon på det hon åstadkommit, andades djupt in doften av blommorna och havet. Det var som det vackraste altare, och hon anade vad hennes lek betydde. Det var livsglädjen som återvänt, hon lekte igen – det var länge sedan. Det var verkligen inte bara som hon inbillat sej – det var något som hade hänt med henne – något som kändes mycket bra…

Plötsligen stördes hon av sin mage som kurrade, och hon kom på att hon inte ätit något sedan i går. Att leva i nuet skrattade hon och skuttade ner till packningen och började med frukosten. Nu skulle det bli gott med lite mat, därefter skulle hon mer exakt försöka lista ut var hennes lilla skär låg, och fundera ut åt vilket håll hennes färd skulle fortsätta, eller om hon kanske skulle stanna? – Just det,,, inga fasta planer, hon ville gå helt efter känslan, och vad gjorde det om hon stannade här, bara hon trivdes och hade det bra.

Under tiden hon ätit hade det blåst upp ute på sjön. Det skulle bli för tungt att paddla den ganska höga kanoten ensam, så hon bestämde sej för att stanna, och lät dagen gå som den ville, läste, funderade och njöt av solen. Det kom flera tankar och idéer som hon inte ville glömma därför skrev hon ner dom i sin almanacka. Sidorna för anteckningar tog snart slut så hon fortsatte från den första januari – det var ju ett tag sedan, en hel evighet, tänkte hon och där fanns det fortfarande plats – tomma utrymmen lite här och var – ett nästan helt oanvänt liv, så det var bara att skriva.
Halvvägs in i februari förstod hon vad hon höll på med, och bläddrade tillbaka till den första januari igen. Tvärs över årtalets röda siffror överst på sidan skrev hon en överskrift,
”MITT LIVS INNERSTA VILJA.” Bra titel, tänkte hon, jag kanske skulle skriva en bok.
Hon tog det lugnt hela dagen, kände sej harmonisk och tillfreds med att ha sol och hav omkring sej. Vinden mojnade frampå eftermiddagen men hon föredrog att stanna kvar. Platsen hon funnit var som en fristad varifrån livet skulle få börja på nytt.

*

Med ganska stor säkerhet hade hon nu konstaterat var hon befann sej. Stämde det hade hon kommit längre än hon trott. Det var den bittert gnagande förtvivlans ilska som i går gjort att hon paddlat på så envetet, och några raster hade hon inte unnat sej vilket också kändes i armarna. Visserligen var hon inte direkt ovan vid paddling. Tillsammans med vänner hade hon varit ute på både längre och kortare turer de senaste tre åren sedan hon och en kompis köpt kanoten. Fortfarande ägde hon den bara till hälften, men hennes kompis använde den inte längre sedan hon bildat familj, och flyttat från stan.
På senare tid hade hon paddlat med en annan väninna. Dom trivdes bra med varandra och hade alltid roligt tillsammans, som för tre veckor sedan då dom varit ute en hel helg, och inte ville åka hem igen. Det hade varit så kul, och vädret hade varit bra, men betydligt kallare än nu.
Innan hon bestämde sej för att ge sej ut ensam hade hon försökt nå henne, men hon var på semester någon annan stans – så det hade inte varit så mycket att välja på än att ge sej iväg själv.

*

Natten kom och gick. Hon vaknade tidigt. Två grågäss hade slagit sej ner uppe på bergskrönet. Dessa annars så skygga djur var det första hon såg när hon öppnade ögonen. Länge låg hon tyst iakttagande de vackra fåglarna utan att röra sej. Dom såg så fina ut, fridsamma på nåt vis. En hade stoppat huvudet under vingen medan den andra vände blicken åt olika håll för att inte överaskas av någon fara.
Plötsligt vaknade fågeln som sovit, den reste sej och nickade mot den andra som svarade. Hon hörde deras små ljud av tillgivenhet, och hur dom knäppte med näbbarna en stund. Det var som om dom försäkrade varandra om sin absoluta pålitlighet och trohet. Samtidigt utryckte dom sin tillfredsställelse över att natten varit lugn, och morgonen vackert förebådande en ny underbar dag.
Det var hennes egna drömmar och reflektioner hon givit åt fåglarna. Men inte bara det,,, förstod hon och log åt sin egen delaktighet. I samma stund tittade fåglarna på henne, såg henne under ett ögonblick av evighet rakt in i ögonen. Maria kände det som om dom skådat rakt in i hennes själ. Dom nickade med sina huvuden som om dom verkligen riktat sej till henne. Hon nickade tillbaka i samförstånd, utan att hinna reflektera över varför.

Fåglarna vände sej sedan utan brådska ut mot vattnet, tog sats med några snabba steg och flög. När dom kommit upp på sina vingar gjorde dom en snäv sväng kring skäret samtidigt som dom ideligen upphävde sina trumpetande läten. Därefter satte dom kurs mot en liten ögrupp i fjärran.

*

När grågässen försvunnit över det glittrande havet gick hon eftertänksamt till deras nattlega där hon fann två fjädrar som dom lämnat efter sej. Hon tog upp dom, såg deras fulländade form och förundrades över skönheten hos dessa fjädrar som fåglarna plockat ur sin dräkt.

– Förbrukningsmaterial, tänkte hon och undrade vad det var för fel på fjädrarna. Inget som hon kunde se i alla fall, var det något fel så var det nog bara fåglarna som visste vad.

Tankfullt gick hon upp till stenen där hon tidigare samlat sina fynd. Hon stannade framför det lilla altaret, betraktade än en gång bilden hon skapat. Det var inte bara ett vackert strandfyndspussel, nu såg hon något mer. Det var två helt olika karaktärer i bilden. Den ena av stenar, musselskal och snäckor, den andra av små bitar av trä, små avbrutna slipade silvergrå stycken av en gång susande träd som bildade mönster tillsammans med brunröda bitar torkad tång och halmgula strån av fjolårsvass.
Hon såg tydligt att det låg en strävan mellan dessa karaktärer, en vilja, en riktning till varandra. Hon rynkade sin lilla näsa misstroget – att hon inte sett det förut, tänkte hon.

– Det är mycke som går ens ögon förbi, sa hon konstaterande. Men hon tyckte att bilden blev ännu vackrare nu när den på något vis fått en mer allvarlig innebörd.

Maria suckade och såg på sina fjädrar. Hon hade bara tänkt lägga dom här som en vacker dekoration till sin samling, men nu blev hon villrådig, visste inte om dom hörde hemma där. Hon betraktade bilden en stund lite avvaktande, såg plötsligt var dom skulle placeras. – Det stämde,,, fjädrarna förstärkte intrycket av de båda karaktärernas ilande rörelse mot varandra.

– Det blir bra, sa hon. Eller hur? tillade hon och vände sitt ansikte åt det håll vildgässen försvunnit. Hon log med hela kroppen, och kände förväntans darrande otålighet svepa genom sina sinnen – nu ville hon iväg...

Först åt hon med skyndsam iver lite frukost, sedan packade hon omsorgsfullt kanoten med var sak på sin plats för att slippa rota igenom alltihop varje gång någonting behövdes.
När allt var klart och hon delvis skjutit ut kanoten i vattnet vände hon sej om för att ta paddeln men hejdade sej, och stod en lång stund och bara tittade. Där låg det en fjäder till. Den var större än de andra och mycket, mycket fin. Hon tog upp den, betraktade den länge, fäste den sedan i sitt hår.

– Slänger ni fjädrar omkring er hur som helst, tänkte hon men förstod att dom nog inte gjorde det – den här var speciell.

Så tog hon plats i kanoten, sköt ut och gled lugnt iväg. Det var verkligen en underbar dag. Fjärden krusade av en svag vind, och mellan de yttre skären såg hon havets horisont.
Den stora gråvita fjädern vajade modigt ur hennes hårslingor som flög lätt för den ljumma vinden. Vinden kom från land och luktade varm skog. För varje paddeltag spelade hennes muskler under hennes varmt bruna skin när hon förde fram sin kanot över den glittrande vattenytan.

– Jag är som en indian, tänkte hon. En vild och lycklig indian. Hon log, nästan skrattade när hon styrde sin kanot mot de skär i fjärran som de båda grågässen flugit till.


*




INSIKTEN



Kärlekens påtagliga närhet – en verklig kvinnas tillgivenhet – en kvinna som svarade hans ropande hjärta tvärs igenom tid och rum var Williams ständiga längtan, men hade förblivit en dröm, en orealistisk önskan om verklig närhet, verklig kontakt på livets alla plan.

Visserligen var bilden han skapat av hennes yttre mångskiftad, och onyanserat öppen, men alltid i hans ögon vacker, sensuell, och erotiskt bejakande. Det kändes som om kärlekens själsliga dimension i hans fysiska verklighet oskiljaktigt var förbunden med könskärlekens urkraft.

I hans drömmar om henne – hon, kvinnan i hans liv – var den öppet bejakade lusten till den kroppsliga njutningen ett uttryck för deras själars närhet. Hon liksom han – längtade, lekfullt sökande, stunder tillsammans då dom sanslöst, och villigt fick öppna sina köns doftande blommor för varandra, utgivande i föreningens ögonblick, och då ana universums svindlande djup över tidens avgrund, och i detta eviga nu – tillsammans med henne – skulle dom få ropa ut sin kärlek, sin glädje, sin flammande lust – få bekräfta den i älskolekens ögonblick av absolut närvaro, och sedan stilla i flämtande kroppar få höra de jublande ropen som ekon från oändligheten, åter ila in i deras heta hjärtan för att fylla varje vrå av medvetande med ny vild stark livsbejakande kärleksfullhet längtan.

Det var hans dröm, den förutsatte hennes liksom hans eget fria val – utan detta intet. I denna hans dröm – om den besannades – skulle livet på nytt få mening och mål, det var han helt förvissad om. Vad denna mening, och detta mål, egentligen skulle innebära visste han inte, och ville inte heller göra sej några föreställningar. – Det vore fel, tyckte han. Det skulle bara begränsa deras möjligheter att tillsammans söka just deras unika framtid, som var deras – därför att dom var som dom var, vilda, – inte tama färdigformulerade individer som lydigt uppfyllde standardmallens krav – helt enkelt fria, älskande människor…

Han ville vara som ett oskrivet blad, som en nyfödd, men visste samtidigt att det var en omöjlighet, han släpade ju med sej hela sitt levda liv, alla hans misslyckade ansatser. Alla dom lyckade med för den delen, men just nu var det mörkt i han hjärta, och han såg inte mycket han kunde känna sej tillfreds med.

Han ville inte tänka på det, men en fråga trängde sej på ibland. Vad var det för fel på honom? Helt uppenbart var det något som var fel. Han kände sej utestängd från livet, rentav lurad på det. Det han saknade mest – just denna själsligt närheta kontakt, denna känsla av samhörighetsaxiom, hade han försökt nå gång på gång, men alltid tvingats inse sej indragen i ännu en lögn – ännu ett misslyckande.

När han var ung, hade han bara väntat på att det stora, och fantastiska skulle uppenbara sej i hans liv – men ingenting hände. Han hade börjat söka det verkliga livets kärleksuppenbarelse som väntade på att upptäckas och göras levande möjlig av honom, men inte fann han mer än det gamla vanliga – i stället för.
Sedan hade han försökt provocera det till sej, pressa fram det på alla vis. När inte det gått – försökt be det komma, med tårarna rinnande i förtvivlan – be livet med sin kärlek hända honom, men ingenting hände. Ingenting med någon vidare varaktighet i alla fall – hans små försök slutade alltid med samma resultat. Det han trodde på och försökt finna hade varit lika omöjligt, och lönlöst som att försöka pressa apelsinsaft ur en sten.

I hans fantasi, i hans inre som inte tycktes höra till denna värld fanns den han sökte, den han längtade efter – det visste han, men i livet nådde han aldrig fram. Det var alltid en ogenomtränglig mur eller hinna mellan honom och kärlekens verkliga möjlighet.

Ibland undrade han om han sprungit förbi livets enda möjlighet för länge sedan i sitt desperata sökande, utan att ha sett henne – kanske utan att kunna förstå. När han tänkte tillbaka anade han att han någon gång varit snuddande nära, alldeles nästan där, men saknat den avgörande förutsättningen för att kunna ta emot det.

Han hade blivit lämnad av en kvinna han av kärlek kallat sin. Det hände mer än en gång, och slutligen lämnade han själv henne i sin vanmäktiga, missförstådda hopplöshet, men kunde ändå inte helt och hållet ge upp. – Kanske, hade han tänk, en tid. Kanske öppnar vi våra ögon en dag, förstår, förlåter och förenas till den verklighet han då, orubbligt trodde kunde vara deras.
Senare hade han förstått att det varit så omöjligt fel att han inte längre funderade i sådana banor. När han tänkte någorlunda nyktert visste han mer än väl, att det som en gång varit aldrig ska komma åter. Förutsättningarna fanns inte, och det vore fel mot alla inblandade att göra om samma misstag igen.

*

Men hon – den som kunde svara hans kärlek – måste finnas… Han ville inte tro något annat, sa sej veta – ja, vara säker på… Men sanningen var den att han bara kunde förnimma den möjligheten som en otydlig skugga i hans drömmar.
Sådana tankar plågade honom, plågade med onåbara bilder av underbar, men hopplös längtan. Underbar därför att där i hans drömvärld fick han, och hon nå fram – hopplös därför att hans verklighet inte fått leva den lyckan. Det var som om hans maktlöshetens bittra sanning hånade hans naiva kärlekstro medan livet rusade ifrån honom.

*

Ofta tärde honom smärtan att inte kunna vara den far han ville för sina barn. Genom kritik och nedlåtande omdömen från deras mor hade hans tro på sin förmåga att kunna ta hand om, och vara bra för deras utveckling vacklat mer än en gång.
Visst,,, han var medveten om att han inte alltid handlat rätt, men han hade varit intresserad och delaktig i havandeskapets fantastiska utveckling, närvarande och behjälplig efter sin förmåga när hans barn föddes.
Han hade upplevt det som att han tog sitt ansvar och mer därtill, ställt upp för sin familj och kvinna, men hans egenskaper och förmåga var inte nog i deras mors ögon, trots att han medverkat i skötsel och utfodringen av de små.
Men barnens första års skriande obegriplighet hade varit som tortyr för hans själ, han hade inte sovit en hel natt under flera års tid – tremålet hade fallit på hans lått, och utan ”knot” hade han gått upp för att byta blöjor och ge nattmål med nappflaska fylld med utpumpad bröstmjölk från små prydliga plastpåsar ur frysen – allt under ständig, kritiskt fördömande granskning från den han kallat sin kvinna, hans barns mor. Hans själ fick skavsår som inte ville läka och förutsättningarna för den i det närmaste obefintliga familjelyckan förtärdes slutgiltigt av deras lågbudget ekonomi.

Allt hade varit mycket slitsamt och ingenting blivit bättre av deras hårda ord, tjat och gnat. Han insåg att han inte kunde handla mycket annorlunda under de omständigheter som rådde, och såg att hans eventuella kvalitéer av någon anledning inte kom till sin rätt då han som bäst skulle ha behövt dom.

Tiden begränsades hårt allteftersom föräldrapenningen upphörde, och barnen växte. Verkligheten gjorde både förälskelse och samvaro till en kärlekslös funktionalitet av inköp av dagens nödtorft, lämningar och hämtningar på dagis, vårdcentralens bebikontroller – vägningar och mätningar, dessutom diverse jobb för försörjningen på osociala tider – allt i en ändlös härva av obevekliga måsten.
Varken hon eller han hörde till samhällets mer fördelaktigt lottade, särskilt vad gällde materiella tillgångar. Hörnstenarna i deras vardags ekonomi utgjordes av ett gammalt hus med billig hyra, containerfynd och skitjobb. Och utan den hjälp som friska, närvarande far och morföräldrar skulle kunnat ge, kändes deras slit mycket ensamt.

Men denna ordnings brister hade ändå, under lång tid varit parad med en djupt rotad tro på deras förutsättningar, och dom gjorde vad dom kunde för att göra sitt liv drägligt – vilket emellertid inte räckte. Kärleken mellan dom åts långsamt, men säkert upp av slit, och hårda törnar. – Konstigt nog, trots alldeles för lite tid och trista vardagskrav, glimmade den där kärleken till emellanåt, fick dom att tro att bara denna svåra tid var över skulle deras glädje komma åter – och allt bli bra igen.
För sent insåg dom till slut att deras drömmars kärlek, och livets krassa verklighet, obevekligt gått skilda vägar – gått förlorade under vardagstvångets uppenbara brister, där ingenting tycktes räcka.

Aldrig gjorde dom någonting tillsammans, och gjorde dom det var det alltid under tjafs och bråk – aldrig hade dom samma mål, samma strävan eller riktning. Det var deras största misstag, eller oförmåga. Deras samvaro hade visat att det inte räckte med att dela säng, hus och vardag, sätta barn till världen, och se dom växa. – Vi hoppades på ett under, tänkte han, ett under som ständigt behövdes – men aldrig kom.

Uppenbarligen hade dom verkligheten mot sej. Så hade det inte känts under deras första år tillsammans. Då hade deras förälskelse fått växa till en nästan smärtsam längtan vid minsta avstånd, och deras verklighetsuppfattning relaterade hela livet till varandra, vilket gav näring åt närhet och intimitet.
Visserligen hade det aldrig varit helt problemfritt, och enkelt – alltid var det nåt som inte stämde, men dom hade sin åtrås könslust som förlåtelsens, och fördragsamhetens ständiga plåster.

I älskog och extas hade dom funnit glädjen i varandras närhet, deras unga kroppars lust fick lösta vardagens hårda spänningar, skylde länge ömhetsbrist och besviken bitterhet.
Han behövde henne lika mycket som hon behövde honom, men då han var helt ärlig, tvingades han erkänna att han aldrig kunnat se henne, helt och hållet, som den kvinna han innerst inne längtade till – den stunden, det kärlekens förlösande ögonblick kom aldrig som han hoppats.

Det var alltid något som fattades, var det inte hos henne så var det hos honom själv. Han anade att misstaget låg i att hon från början hade varit en tröst för en våldsam kärlek som gått förlorad i tiden. Den kärlek som han då miste hade bara varat några korta månader av intensiva möten.

Det var en vild liten flicka som bejakade hans lust med sin. Hon hade öppnat en dör inom honom som hon inte stängde efter sej när hon for – för det gjorde hon.
Det var en dörr som på vid gavel öppnat ett kärlekens svarta hål inom honom. Ett hål som stundom fick honom att skrika ut sin bön om räddning undan detta förtärande mörker som åt honom inifrån, samtidigt som det spydde honom tillbaka till kärleksbristens skriande tomhet i hans liv, och där hade hans blivande barns mor klivit in, eller i varje fall satt sej på tröskeln. Där slog hon sej ner, förmodligen av samma orsak, en stor besvikelse, ett behov av upprättelse, en tröst och en kärlekstörst som tystade alla invändningar, överbryggade om än tillfälligt deras motsättningar, eller snarare dränkte dom i könssav och flödande sperma.
Dom lurade sej själva och varandra att tro att dom var hela, att dom funnit sitt livs möjlighet, och att det skulle bli bra med tiden – men så blev det inte.

*

Där stod han nu och blickade ut över havet med sin insikts hopplösa sanning rotad i sin själ. Han vände sej mot framtiden med förutsattsen att inte någonsin göra om samma misstag. Kanske hade han lärt sej något av det som hänt – han hoppades det, och önskade att livet gjort honom redo att få leva den kärlek han av hela sitt hjärta längtade till – kanske alltför länge.

Utsikterna var inte så stora det visste han. Tiden har sin gång och han var inte ung längre. Vad hade han nu att komma med – egentligen ingenting… Han kände sorgen av sitt förlorade liv välla upp inom honom. – Ingenting, ingenting, tänkte han. Absolut ingenting!

– Men om inte heller hon har något att komma med då är vi ju lika, försökte en förvirrad logik hoppfullt påpeka. Han ville ju inte ge upp, och därför försökte han tålmodigt tysta alla invändningar som angrep det lilla hopp han trots allt försökte behålla. – Alltså, tänkte han, om inte heller hon, som han längtade efter hade något att komma med, skulle det ju bli som ingenting upphöjt i ingenting, lika med ingenting i kvadrat!!?

– Det är ju alltid något, sa han med något som han trodde vara galghumor…

Han var slagen – det visste han, men försökte ändå klamrade sej fast vid sina desperata livslögner, och irrationella orealistiska drömmar.

– Jag vill ju bara ha en orsak att leva! ropade han rakt ut till vågorna. När han plötsligt insåg vad han sagt, ställde han sej upp och såg sej trotsigt omkring.

– Livet i sej själv är inte orsak nog, men jag ger inte upp! skrek han. Jag ger inte upp ens efter min kropps sista andetag! Jag ger aldrig upp, det måste finnas riktig kärlek mellan man och kvinna. Det får inte bara vara en illusion!

Hans sista ord förvrängdes av hans uppvällande sorg, och hans ögon svämmade över. Skakande av gråt sjönk han ner på klippan. Så ensam hade han varit länge – alltför länge, men först nu, när han var helt för sej själv kunde han ge uttryck åt den till synes så ofrånkomliga och hopplöst definitiva livssorg som han innerst inne kände.
Nu grät han som ett barn, och gjorde ingenting för att hejda sina tårar, grät sej tom, och kanske ren – det kändes så. Han visste att ingen fanns som kunde hjälpa honom i hans förtvivlan.
Det var långt till andra båtar, men han brydde sej egentligen inte, och var det någon som hörde något fragment av hans utfall mot sitt oblida öde så var det i alla fall ingen som skulle ta någon notis om det – dom hade säkert nog av sin egna problem.
Efter en stund lugnade han sej, satte sej upp och blickade tårögd ut över världen. – Det skulle kunna vara så vackert, tänkte han. Om bara kärleken fick råda i livet…

En fjäder låg på berget framför honom, han hade inte sett den tidigare. Förstrött tog han upp den och tänkte att den nog kom från grågåsparet han sett här på klippan tidigare. Den var mycket vacker, fulländad på något vis, och vad han kunde se såg den inte ut att vara felaktig.

Han reste sej, tvinnade in fjädern i sitt hår. Varför visste han inte, men det kändes som en sorts delaktighet i det oifrågasatt vilda som han sett hos gässen. Så vild och stark ville han också vara, men istället vacklade han sorgmodigt och tungt fram till klippkanten som fridfullt sköljdes av vågorna.
Det stämde inte alls med hur han kände sej. Det skulle vara orkan,,, eller i varje fall minst storm. Då skulle han visserligen ha annat att tänka på – fullt sjå att klara båten, men det skulle åtminstone stämma med hans själs inre inferno.

Han tog ett kraftlöst språng ut i vattnet – lät sej sjunka. – En vacker dag att avsluta det hela på, tänkte han. Att helt enkelt inte återvända till ytan där hela hans frustration över tillvarons obegripliga djävlighet tornade upp sej.

– Ja sjunk du, skrattade hans dröm om kärlek honom rakt i ansiktet. Eller var det han som skrattade åt drömmen – skrattade uppgivet åt alla sina små otillräckliga ansatser, och försök att åstadkomma något – ”något bra” som livets så kallade realiteter på pin tji bara spolierade, rev och förstörde.

Borde han ge sej? Helt enkelt inse att han inte hade något i livet att göra, att livet egentligen aldrig hade haft plats för honom. Vad skulle han klamra sej fast vid det för?

– Men jag vill ju inte ge upp, ropade det inom honom. Jag vill inte ge upp! Jag vill älska, jag vill älskas! Han kände ett sprängande behov av att andas, tog några kraftiga simtag mot ytan, och upprepade samma tanke under den allt snabbare uppfärden.

– Jag vill,,, var det sista han tänkte innan han törnade emot något hårt. Det gav med sej men av slaget han fått svartnade det för hans ögon en stund, och gjorde förskräckligt ont.




Om jag bara var några år
yngre…


Han famlade på panikens gräns efter ytan, och kippade efter luft när han trodde sej vara där. Han fick in en del vatten vilket gav honom en rejäl hostattack. När han efter en stund lyckades bemästra sina lungors protester över hans försök att andas vatten, såg han sej förvirrat omkring. Det var lite rörigt, och det tog en stund innan han blev någorlunda klar över situationen.

En kanot låg med botten upp bredvid honom. Det var den han ränt huvudet i, en sådan som indianerna brukade paddla i fast denna var gjord av plast. En paddel och lite smågrejor flöt i spridda formationer i närheten. Var kom den ifrån? Hela världen var ju tom då han hoppade i vattnet.

– Hallå, sa han tvivlande. Är det någon där? Efter en stund hörde han en skräckslagen röst svara från andra sidan kanoten.

– Ja, vad var det som hände?

– Förlåt, sa han. Han kände sej dum. Jag slog huvudet i botten på din båt. Det var inte meningen.

– Oj, sa rösten och en flickas ängsligt stora svarta ögon kikade fram över kanoten. Jag såg dej inte, hur gick det, sa hon oroligt.

– Det är nog okej med mej, sa han och kände över skallbenet där kanoten träffat, det ömmade och verkade kunna bli en präktig bula, värre än så var det inte. Det är nog värre med alla dina prylar, sa han skuldmedvetet. Vi måste försöka få upp dom på land. Han såg på flickan och märkte att hon skrattade, ett frågande leende spred sej i hans ansikte.

– Det är bara för mycket, jag kan inte göra annat än skratta, sa hon och simmade runt till hans sida.

– "Nä", vad ska man göra, sa han. Jag funderade faktiskt på att inte komma upp över huvud taget, och kanske borde fattat ett annat beslut än jag gjorde. Han såg på det som flöt omkring honom.

– Det är något som fortfarande flyter men håller på att sjunka där bakom dej, sa han och pekade mot en halvdränkt väska.
Hon vände sej och fick tag i den. Han började simma mot land med kanoten medan hon gjorde likadant med väskan och andra saker hon kom åt.

När han kände botten under fötterna, och kunde ställa sej upp vände han kanoten rätt. Halvfull med vatten sköt han upp den en bit över strandkanten så att den inte skulle flyta iväg. Det var ingenting annat kvar i den än en kompass som hängde i sitt snöre från en av tofterna.

Flickan släpande upp väskan, och lite kläder som hon drypande av vatten vräkte upp på klippan.

– Det är nog bäst att ta upp kanoten på land, sa hon och klev upp mellan stenarna. Med gemensamma krafter tömde dom ut det resterande vattnet, och bar upp den på land, ställde den lite snett lutad mot en sten så att den kunde torka. När det var gjort såg han upp och mötte flickans blick.
Dom stod så och bara såg på varandra, förstummade, bara med vidöppna ögon vars hoppfulla mörker inte sa någonting – men allt…

– Så fin du är, viskade han lite blygt efter en stund, och ett allvarligt och fullkomligt ärligt leende spred sej i hans ansikte.

– Tack, sa hon och mötte hans blick. Utan att vika såg hon rakt in i hans själ. Du med, sa hon sedan likaledes allvarligt konstaterande, med ett uttryck som speglade frimodig nyfikenhet, och värme.

Förundrad såg han på henne, och kom sej inte för med något annat än att tänka på livets otroligt överraskande vändningar, och fullständigt osannolika situationer. Han visste inte riktigt vad han skulle säga, eller ta sej till, stod bara villrådig framför henne. Inne i hans kropp kände han sitt hjärta banka som om livet faktiskt skulle vara värt att slå ett eller annat slag för igen…
Han kom ur sin brydsamma situation på grund av att något annat fångade hans uppmärksamhet en bit ut i det glittrande havet. Med ett snabbt ögonkast konstaterade han att det var något från flickans utrustning som skymtade bland vågorna.

– Är det din dyna som flyter där borta, sa han och pekade utåt sjön samtidigt som han gick ner mot vattnet. Är det fler saker du saknar ropade han över axeln innan han hoppade i.

– Maten, hörde han henne ropa i samma ögonblick som han stötte ihop med en gurka. Han fick fatt i den och efter ett par simtag även i dynan och återvände mot stranden.

Flickan hade vid det laget bärgat en plastpåse med vilken hon stretade åt samma håll. Den var delvis full med vatten men också en del ätbara saker som morötter, potatis och purjolök, men det hårda brödet som legat överst i påsen visade sej mer lämpat som fiskmat.
När hon slängde det i vattnet kom det en mängd måsar farande från gud vet vart. Dessa gjorde processen kort med det som inte hann sjunka. Fräsande kom dom i full kapplöpning om godbitarna, girade för varandra utan att kollidera, så ut med en snabb näbb, och iväg – medvetna om att bytet inte var fredat för än det låg säkert i deras egen kräva.

Fascinerade iakttog de båda omtumlade människorna fåglarnas akrobatiska luftcirkus, glömde bärgningsarbetet för en stund, följde fåglarnas snabba flykt, slängde bitar av det blöta brödet mot skyn för att se hur de skickliga flygarna fångade det i luften, väjde undan för sina fränder, svalde, och var snabbt beredda till nya fångster.

Måsarna kunde nog ha ätit mycke mer, men brödpåsen tömdes fort. Dröjande konstaterade fåglarna att kalaset var slut, slog sej ner tyst avvaktande på bergen kring platsen för flickans ofrivilliga strandning. Några låg kvar i sjön förstrött pickande på vad det nu var som kanske kunde vara ätbart, men när ingenting mer ätbart tycktes komma från ”de tvåbenta” som nu åter ägnade sej åt – för fåglar, fullständigt ointressanta sysslor, bredde dom tyst ut sina vingar, en efter en och försvann.

Efter en stund började det se ganska inbott ut kring den uppdragna kanoten. Våta persedlar droppade fridfullt från alla upptänkliga ställen. Det såg ut som efter en rejäl stortvätt.

Flickan log ett omedvetet visshetens leende då hon betraktade mannen som gick bort över klipporna till sin båt för att hämta ett rep att ha som torklina. Hon stod där undrande och kände att något särskilt hände i hennes liv. Ända från första stund, när chocken lagt sej hade hon känt ett så påtagligt förtroende för honom, och fast de båda inte bar några kläder hade hon inte ett ögonblick känt sej naken i hans närvaro.

Hennes uppmärksamhet fångades av något hon hörde. I takt med vågorna skramlade det i vattenbrynet en bit bort. Hon spanade ditåt en stund. Ett bekant ljud, men något dämpat.

– Köket! utbrast hon plötsligt. Köket är borta, konstaterade hon och visste med ens var det var. Hon hoppade på strandstenarna mot det glänsande föremålet som guppande i vågornas rörelser och slog emot klippan med ett dovt ljud.

När hon fiskat upp köket och vände tillbaka, såg hon honom på långt håll. Han kom klivande över hällarna, frejdigt som förut, med solbrynt kropp, och ljusa hår flygande i vinden. Det utlovade repet hade han över axeln. – Så fin han är, en riktig man, tänkte hon, och visste intuitivt att hennes kropp inte hade någon gräns mot honom. – Det var nog snarare tvärt om, anade hon när hon blev varse det pirrande suget i sitt sköte, stramet över brösten och den ofullbordade rysningen över hennes stjärt som det nu var alltför länge sedan hon känt.
I det ögonblicket erfor hon också vågen av värme som sköljde genom henne, och anade hoppfullt att hela hennes väsen vaknat till ett nytt skede i livet.

– Här är köket, ropade hon glatt när dom åter var inom hörhåll och lyfte det lekfullt upp i luften. Hon kände sej lätt och förväntansfull. Nu har vi nog fått upp allt, sa hon och tittade på honom en stund när han spände upp repet mellan en al och en liten björk.

Ingen utvikningspojke precis men stark, och rejäl. – En riktig hanne, tänkte hon. Lite rund om magen, men spänstig ändå. Kanske lite över fyrtio, men han ser fin ut, och hon såg att han när han rörde sej gjorde det ledigt, och avspänt med väl avvägda rörelser, något som hon upplevde som manlig skönhet. Han verkade dessutom godmodig, och på något vis känslig. Hon blev både lycklig och glad när hon såg på honom, och undrade mycket över hans person…

– Du är allt en riktig valross du, sa hon. Brukar du ofta fara runt, och välta flickors kanoter,,, va? Hennes ton var uppfordrande men munter, och hon tittade på honom med spelad stränghet då han vände sej mot henne.

Han kände sej skyldig till det som skett, och lite tafatt men skämtsamt försökte han säga att det nog kunde hända ibland, men absolut inte var en vana, och lovade att inte göra om det – alltför ofta...

– Inte i dag i alla fall, om det kan undvikas, la han till med ett roat, och uppskattande leende rakt in i hennes strålande blå ögon. Ögon, som han lagt märke till – lite då och då betraktat honom nyfiket.

Han kände över bulan som vuxit till sej lite och förundrades över livets snabba svängningar. Inte för att han dittills, för ett enda litet ögonblick hade tänkt något annat om flickan – än att han skulle hjälpa henne att få sina saker i ordning så att hon kunde fortsätta sin färd. Hur fin hon än var så var hon så ung, och hade säkert hela livets glädje att ösa ur – vad skulle hon med honom att göra?

Men hennes närhet gjorde honom efter hand allt mer medveten om en oerhört stark attraktion mellan dom. Eller var det bara han som kände så – han visste inte. Men ett visste han – och det var att vad han än kände inför flickans nakna, och mycket frimodiga närhet, skulle ingenting otillbörligt hända henne i hans sällskap. Ingenting skulle få ske mellan dom som inte var deras ömsesidigt bejakade vilja och längtan…
Han rycktes ur sina funderingar av hennes röst.

– Slog du dej mycket, sa hon och kom fram till honom. Hon sträckte sej mot hans huvud för att se hur det stod till.

– Det är inte så farligt, sa han, men böjde sej mot hennes utsträckta hand så att hon kunde se ordentligt. Han betraktade den del av hennes kropp som nu kommit så nära hans ögon att han inte kunde undgå att se vad han såg,,, han blundade men öppnade sina ögon igen – såg flickans bruna skinn över hennes mages mjuka rundning, såg hennes könshårs lockar återkasta solens ljus i regnbågsskimmer. – Du kvinna,,, du lilla,,, tänkte han och kände en oerhörd lust till hennes famntag. hela hans kropp vaknade, och hans drömmar började åter sin gäckande dans inom honom…

– Om jag bara var några år yngre, tänkte han missmodigt. Då skulle vi,,,

– Den lägger sej nog snart, sa hon lättad sedan hon med varliga fingrar undersökt det ömmande stället. Vilken tur egentligen,,, det kunde verkligen gått värre, la hon till, och rös vid tanken på sånt hon inte ville tänka på.

Hennes händer dröjde i hans hår, och när han sakta och lite frågande rätade på sej, såg hon ömt forskande in i hans ögon. Han mötte hennes blick, och visste att hon såg hans kärlekstörst. Hon lät sina händer vila på hans axlar en stund, sedan lät hon dom långsamt, men utan tvekan smekande följa hans huds konturer ner över hans bringa.
Varligt tog han emot dem, slöt dom i sina med en innerlig glädje som spred sej i hela hans väsen.

Det var som om allt höll andan omkring honom, och liksom väntade på vad som skulle ske. Länge, helt stilla, som om omgivningens andlöshet gripit deras kroppar stod dom orörliga med bävande förväntan lysande ur sina ögon. Deras sinnen öppnades helt mot varandra, och i var och en talade deras inre röst övertygande om – att det som nu hände verkligen gjorde det.

Det som tidigare bara snuddat som drömmar vid deras medvetenhets yttersta gräns, klarnade och blev som en fullt förnimbar öppen kanal mellan deras själar. Det var en ström av värme, av kraft, av medvaro, och av en stor känsla av uppfyllelse som forsade in och ut ur deras hjärtan. Ur deras själars innersta längtan spred sej förvissningen till deras lemmars verklighet att dom nått sin kärleks hamn.

Flickan såg i honom den människa som hägrat i saknadens drömmar, den människa som hon ville allt med, tveklöst, och utan skyddsnät – här var han…

Mannen såg sin dröm om kvinna, levande och varm, såg sin vilsna kärleks längtan, sin kärleks öppna famn.
Fri och öppet naken stod hon där framför honom, utan triviala realiteters värderande snikögon stod hon där – verklig i världen.

– Kanske var det tio femton år försent, tänkte han, men hennes strålande väsen törstade kärleksgåvan precis som han. Det kärlekens kraftfält som omgav deras andlöst skälvande kroppar längtade deras själars mod att säga sina tydligt och bekräftande, ja! Ja!

Det var nu inte heller i första hand ord som kärleken längtade – därför ordlöst lossade dom sina händer – smygande mjukt sökte deras kroppar försiktigt sej intill varandra, tryckte sej prövande, tillgivet nära, hud mot hud, hjärtslag för hjärtslag.

Hjärtslag som dunkade sin heta puls,
hjärtslag som sjöng sin brusande sång med sjudande blod,
sjöng sin flämtande iver och jakande svar...

Så var det – dom visste det nu.
Deras innerliga längtan hade visat sitt mod och livet
sin mening.

Länge stod dom så, omfamnande,
medan världen dansade i lyckorus
Ett under hade skett,
ett under såg dagens ljus genom deras ögon.

Ett under mångfacetterat
som en kristall, från jordens mörka inre.
som nu i lyster glädje skimrar regnbågshopp till liv…

En del var deras kärleksfrö, som gått i grodd och börjat växa.
En del var solen, flödande sin värme.
En del var det livgivande, vattnets glittrande ljusmöte.
En del var också havet, smekande,
jordens klippor,
jordens klippor sjungande,
sjungande genom kärleksbarnens nakna fötter,
sjungande den sång om kärlekslöftets flykt i tid och rum,
flykt i tid och rum mot stunden,,, mötet…

Det sanningens ögonblick,
när kärleksblommor öppnar sina
kroppar och slår ut.....

– Jag är din, viskade han. Från nu till evig tid – kysste hennes panna.

– Jag är din, viskade hon. Från nu, liksom jag alltid varit.

Hon såg upp i hans ansikte. Långsamt, oändligt långsamt sökte deras läppar deras läppars närhet. Oändligt långsamt, som om tiden själv ville göra ögonblicket evigt, öppnade dom sin längtan inför mötet.

Mjuka glänsande nådde dom varandra, mjuka smekande sökte deras tungor sin tumlande förening.
Det var verklighet. Det var sanning. Det var mötet, det levande nakna mötet som nu ägde rum i tiden bortom tiden, förlösande deras händers väntan i längtad smekning över varmt, av löftets vällust lyckligt skälvande, nakna skinn.

Befriade från osäkerhetens band, bejakade av sina händers ystra flykt över armar, ryggar och hår, bröstens lockelse, lemmens hårda vilja, och skötets mjuka längtan efter smeksam hand.

– Kom min kärlek, sa hon. Här är marken mjuk.

Nära, tätt han följde henne ner i gräset, där hon la sej ner på rygg.

– Kom,,, hon viskade i hans öra. Kom,,, andades hon – min kropp vill din…

– Och min vill din, suckade han befriat i samma stund hans kön gled in i hennes längtans värme – omslöts av befriad glädje.

Deras ögon möttes lysande. En öppning mellan själars lycka, en öppning för en evig kärleksstund, evig så som nuets ögonblick.

– Jag är inte rädd, sa hon och kysste lätt hans panna. Om du vill, låt livet fylla modersrummet mitt.

Han nickade sakta begrundande, lyckligt visste han att livet aldrig mer skulle bli som förr.

– Jag är inte heller rädd, om du vill så vill jag ge dej allt, och mer, och du ska veta det du redan i ditt hjärta vet – du är min vilsna kärleks hem.

Hon tog emot i gränslös öppenhet, hängivet utan förbehåll. Hon anade att det som hände henne nu aldrig någonsin skulle kunna hända igen. Kärleken i hennes liv skulle aldrig mer våga språnget om hon inte i detta nu, i detta livets kärleksögonblick kunde ge sin längtan mod.
Men det gjorde hon – mod och tro på kraften som hon kände.
Kraften som var hon – han var hennes längtan.
Han ville hennes längtans allt.
Han spände sina muskler,
vaggade sitt kön,
vaggade sin längtans glädje,
in och ut i hennes heta lust,
in och ut i livets varma väntrum,
in och ut i kåthet iver,
in och ut i akt att ge.

Under hans böljande kropp böljade hennes
gjorde sej redo att för livet i sitt inre
ta emot det som var han.


Alla tvivel, om dom någonsin funnits, flög sin väg.
Som svalorna om hösten flög dom bort.
Han ville, han visste, det var hon...
Hon gav sej livet,
hon gav sej honom,
hon gav livet chansen, möjligheten öppen,,, kanske.
Bejakande sin uppfyllelses stund
sin kroppsliga moderslängtan
sin kärleksgåva, hel.

Hon gnydde honom in, med skötet vilt av längtans lust.
Kom i mej liv. Kom i mej sol. Kom i mej hav.
Kom i mej livets små budbärare – kärlekens frön.
Kom, bad hon. Kom, sjöng hennes kön
och hennes skälvande strupe.

Vild av kärleksmod och längtans kraft
kom han hel i hennes tro på livets kärleksgåva.
Vild av tilltro för den godhet livets kärlek gav ur nuet med
sin storm.

Kraften i livets vilja öppnade hans kropp,
tömde den i hennes heta längtans bo.

Efter evighet av väntan låg dom i varandras famn,
fyllda helt av kärlekens förundran,
flämtande av hänförd salighet.

Tack min vän, dunkade deras vilda hjärtan,
i extasens efterdyning.

Tack min vän! sjöng deras sinnen.
Tack! strålade deras ögon mot varandra.

Tack andades jorden under deras nakna kroppar
så fulla av liv…

*

Trettio lyckliga år förflöt
innan han kysste sin kvinna för sista gången
då hon efteråt ömt slöt hans kärleksfulla ögon för den evighet
ur vilken hoppet sträcker sej åter till tiden för
kärlekens längtade möten.

 

Share to Facebook Share to Twitter More...
 
 
 

  GRÅGÄSS | Novellen | Noveller

ush

fy fan va dåligt
/// Carl-William Skålberg
Visa artikel


en fin berättelse om livet o dess möjligheter o hoppet som vi aldrig förlorar

för

vem vet va som döljer sej bakom hörnet

eller under vattnet Wink

oldwolfie

Visa artikel




Kommentera

Förnamn
 
   
Rubrik
 
   
E-post (Om du vill bli meddelad när någon skriver.)
 
   
Text

(Logga in för att kunna lägga till bild!)
För att skydda oss från spam, klicka i dom gröna rutorna!
Spam Check 2.0 © JW  D E S I G N