Kategorier

 
     
Kommentarer
Spara text
 
   

Konstnären och franskbröden

Av en vän fick jag frågan om hur jag kom fram till att jag skulle bli konstnär, och om jag uppmuntrats av mina föräldrar redan som barn.
Som svar på den fråga vill jag berätta en historia som min pappa berättade för mej som ett varnande exempel.

Det var en gång en fattig konstnär som just skulle påbörja en ny målning - för vilken gång i ordning visste han inte, men som vanligt hade han på känn att det var ett storverk på gång - hitintills hade det nu inte blivit så, men skam den som ger sej tänkte han just som han såg en stor fettfläck på den spända duken där han föreställt sej målningens huvudmotiv.
Eländes elände svor han för sej själv när han skyndsamt slängde på sej sin ytterrock för att gå till mjölkaffären där han hoppades få lite gammat vitt bröd att gnida dukens fettfläck med vilket han visste var det enda sättet varpå den gick att avlägsna.
Snart stod han i affären, lite frusen såg han vädjande in i affärsbiträdets öppet troskyldiga mörka ögon han kände marken gunga under sina fötter och tänkte osäkert att han nog slarvat med maten.
Med flammande blick försökte han förklara sin belägenhet och framförde sin undran om det möjligen inte kunde finnas lite gammalt bröd som han kunde få.
Biträdet lyssnade uppmärksamt och förstod allt mycket väl. Med drömmande ögon hade hon lite nu och då sett den unge konstnären och vist mycket väl var han hade sin målarlya - vad Hon drömde om kunde eller vågade hon nog inte ens för sej själv göra helt klart för sej, men vad hon sa var att hon genast skulle gå ut på lagret för att se efter - det skulle nog gå att ordna.
Hon fick med sej en brödpåse och försvann ut genom lagerdörren. Hennes kinder blossade då hon fick fatt i ett par franskbröd, och hon log med nedslagna ögonlock då hon tänkte på hur nära dom stått varandra.
Med vana flinka händer skar hon itu bröden och bredde smör på båda halvorna. Skar en tjock ostskiva att lägga mellan halvorna på det ena brödet och en skiva leverpastej mellan det andra. Hon såg ju mer än väl att hennes drömmars konstnär var hungrig och visste att det var ett hårt liv att vara konstnär.
Med en suck av både lättnad och saknad stoppade hon de båda bröden i påsen och gick tillbaks ut i butiken. Hennes lättnad kom sej av att hon på detta sätt kunde få hjälpa en fattig målare som Brann så för sin konst, och saknaden tillsammans med rodnaden kom sej av att hon ville mer än så.
Konstnären som aningen oförberedd på de omvälvande känslor av både intensiv närvaro och evighetsstort avstånd betraktat flickan då hon försvunnit ut genom dörren, och allt sedan dörren slagit igen bakom henne oavvänt fixerat denna dör med ögonen såg nu dörren åter öppnas och flickan uppenbara sej igen. Det var som om livet återvände, som om den uppenbarelse han gång på gång sökt för sitt måleri äntligen trätt fram ur drömmars dunkel. Han såg henne komma ända fram till diskens andra sida där hennes lilla person stannade medan en fläkt av hennes längtan sökte sej rakt in i konstnärens hjärta.
Om möjligt än mer förvirrad men uppfylld av livet själv tackade han för det gamla brödet som har trodde påsen som flickan gav honom innehöll.
Med stor brådska skyndade konstnären tillbaka till sin duk - den gamla visionen hade blekna och nu var han helt besatt av den nya visionen av det levande verkliga livet - ursprunget till allt - tillvarons orsak och verkan, jag själva livskraftens källa.
Han tog trapporna upp till målarlyan i stora språng, Kastade av sej ytterrocken innanför dörren fick upp ett av franskbröden och gick lös på fettfläcken.

Efter några ögonblicks intensivt gnidande inträffade chocken då både smör och leverpastej bredde ut sej över dukens yta.

Först var det som om hela hans värld rasat samman - han undertryckte en eller annan impuls att skrika sin vilsna frustration rakt ut, några halvkvävda ljud undslapp honom också men det var bara han själv som hörde. Då han lugnat sej lite och förstulet bitit i brödet och blivit varse den kärlek med vilken dessa smörgåsar förfärdigats rodnade även han förläget där han slagit sej ned på en upp och ned vänd sockerlåda som han använde som stol.

Mot aftonen stod han utanför mjlölkaffären vid stängningsdags. Han hade kammat sitt hår och ansat sitt skägg och även fått låna en vit skjorta av en vän. Nu stod han där nytvättad med några blommor i handen som han norpat ur en vas på tågstationens restaurang då ingen såg - han tog inte alla, och tänkte att han någon gång i framtiden skull skänka en målning som tack för blommorna.

Ja, det var den berättelsen - Det gick som det brukar då kärleken får livet att flamma, ögon att lysa och hjärtan att sjunga. - Dom gifte sej - huruvida dom fick leva lyckliga tills dom dog förtäljer inte historien, men det får jag hoppas, och att denna lilla underbara flicka med sin stora kärlek inspirerade konstnären i hans arbete så att han kunde klä och föda alla de små underbara ungarna deras kärlek blev upphov till.

Nu förstår säkert var och en vilken inverkan den berättelsen hade på en ung man som mej, och att det inte var den avsedda!

 

Share to Facebook Share to Twitter More...
 
 
 

  Konstnären och franskbröden | Novellen | Noveller

vilken fin historia

lustigt att mjölkaffären blev den lilla butiken på oppundavägen o på något sätt blev ateljen i källarvåningen längst upp i backen

:)

oldwolfie

Visa artikel




Kommentera

Förnamn
 
   
Rubrik
 
   
E-post (Om du vill bli meddelad när någon skriver.)
 
   
Text

(Logga in för att kunna lägga till bild!)
För att skydda oss från spam, klicka i dom gröna rutorna!
Spam Check 2.0 © JW  D E S I G N