Kategorier

 
     
Kommentarer
Spara text
 
   

Han som i ljuset tände ett mörker.

En av tunnelbanans resenärer skruvade oroligt på sej när vagnarna

lämnade tunneln från Slussen på väg mot Gamla stan. När tåget

gnisslande kom ut på bron och vårdages eftermiddagssol slog in genom

tunnelbanevagnens ganska smutsiga fönster kände en av resenärerna sej

plötsligt mycket olustig, rent av lite smått illamående.

Det var en inte alltför ung man lite sliten men med ett någolunda

städat yttre. Han reste sej från sin sittplats och Så snart tåget

stannat och dörrarna öppnats, klev han på darrande ben ut på Gamla

stans tunnelbaneperrong.

Där sjönk han ner på en av de sittbänkar för väntande som under årens

lopp, fått ta emot åtskilliga budskap, av typ "jag var här", samt

mängder av överloppsenergi kring diverse könsliga företeelser.

Ingenting av detta uppfattade resenären då han tungt satte sej. Han

ägnade inte heller en tanke åt vad hans blankslitna mörkblå

uniformsbyxor kunde ådra sej på en ofentlig bänk på en

tunnelbaneperong. Han drog kurande upp kragen på sin gröna fodrade

vinterjacka som han fortfarande bar, för han litade ännu inte helt på

att den kalla årstiden lagt sitt sista kort.

Tåget lämnade perrongen och slank ner i sin tunnel. Lugnet lägrade sej

för en kort stund kring mannen på bänken som slöt sina ögon.

Plötsligt kände han sej mycket lätt och reste sej från bänken utan

ansträngning. Han såg sej omkring och till sin förvåning såg han sej

själv sitta kvar på bänken.

Han drog på munnen. Det var ett leende som utryckte både ömhet och

medkänsla, då han mycket väl kände till de omständigheter under vilka

han och hans kropp fick hanka sej fram här i världen.

I samma stund dundrade ett annat tåg in på sina skenor och stannade

med skriande bromsar vid perongkanten. Dörrarna öppnades och några

personer klev ut med målmedveten kurs på trapporna som ledde till

utgången.

- Mot Vällingby, skallade en högtalarröst från vagnens inre.

Utan att överväga lämpligheten av att lämna sej utan tillsyn på en

tunnelbanestation, nästan mitt i rusningstrafiken, klev vår resenär in

i en av vagnarna just som dörrarna stängdes. Han vände sej om och

kikade genom fönstret på sin lite trötta och slitna gestalt, som

fridfullt nickat till på bänken.

Det förvånade honom att han inte kände någon oro fast det var första

gången han åkt ifrån sej på det här viset.

- En liten människa i mängden, tänkte han när tåget ökade farten och

dundrade ner i tunneln.

"T-centralen", knastrade högtalaren och tåget bromsade in.

Han hade inte brytt sej om att sätta sej, utan stod redo att kliva av

så snart dörrarna skulle öppnas, vilket dom också gjorde efter en

stunds tvekan.

Det rådde en viss uppståndelse på denna station. En del folk stod i

klungor och talade uppjagat med varandra, medan andra försökte se

något under ett tunnelbanetåg, som stannat halvvägs in på perrongen.

Dörrarna var fortfarande stängda på det tåget och folk där inne

spanade ut med undrande blickar genom vagnarnas fönster.

Försiktigt gick han över perrongen mellan de oroliga människorna och

när han kom till det stillastående, halvvägs inkomna tåget, såg han en

man i tjugofemårsåldern hasa sej upp mellan två av vagnarna.

Ingen i den upprörda folkmassan tycktes lägga märke till den unge

mannen när han ställde sej på perongen för att borsta av sina kläder

och när han hjälpligt snyggat till sej, såg han sej lite yrvaket

omkring. Han fick då syn på vår vän från Gamla stan och i det

ögonblick då deras ögon möttes, spelade ett förundrat leende i den

unge mannens ansikte.

- Jag klarade mej, sa han med ett uttryck av lättnad. - Märkligt, jag

som tyckte att livet inte var värt att leva och bara fyllt med svek,

orättvisa och elände, men så är det ju inte, tänk att jag inte förstod

det förut - det finns ju kärlek också. Nu har jag verkligen mycke att

ta itu med.

- Nä, sa vår resenär i det att han la sin hand på den unge mannens

axel, du är död nu. Han sa det med sorg och medkänsla.

Den den unge mannen tittade misstroget på honom och skakade på

huvudet.

- Nej, jag klarade mej, ser du väl. Han slog ut med händerna i en gest

mot sin egen person, men geste röjde ändå en tvekande fråga, en fråga

som han försökte ruska av sej för han ville inte acceptera det svar

han någonstans i sitt inre anade var alltför definitivt.

- Jag måste iväg nu, sa han bestämt för att dölja sin osäkerhet. Jag

har så mycket att göra, det är lite jag behöver ordna upp förstår du,

sen blir allt bra igen...

Vår resenär skakade lugnt nekande på huvudet och såg det begynnande

tvivlet i den unge mannens ögon där också minnet av den svarta

förtvivlan fortfarande flammade - den förtvivlan som några minuter

tidigare lett den unge mannen till hans livs sista beslut.

För ett ögonblickTiden stod tiden stilla omkring dom båda, Sedan såg

han den unge mannen vända sej om med sitt ansikte förvridet av ett

uttryck som röjde både misstro och den begynnande insiktens smärta.

Den unge mannen ruskade på huvudet - ville inte förstå - ville inte

inse att det nu var för sent att ordna någonting över huvudtaget i

sitt liv. Springande begav han sej mot rulltrappan i det han gång på

gång upprepade,

- Nej, nej, jag har så mycket att orda upp, sedan kommer det att bli

bra igen.

Med en suck vände sej vår resenär sej om, gick ner till den perrong

varifrån den södergående trafiken skulle avgå och klev på första bästa

tåg som skulle åt hans håll.

Även under denna färd stod han tankfullt kvar vid dörrarna. Han

funderande över människolivets olika villkor utan att egentligen få

någon rätsida på dom. Han avbröts i sitt förehavande av högtalarens

röst som skrällde ut att "nästa station var Gamla stan".

Tåget bromsade in och han såg en skymt av sej själv på motstående

perrong innan dörrarna öppnades. I några snabba språng tog han

trappen ner mot biljettluckorna och sedan trappen upp till den plats där

han satt.

Med både lättnad och saknad lät han sej förenas med detta livets

fysiska materia och slog upp ögonen, sedan ställde sej upp, sträckte

lite på armar och ben och kände sej lite smått utvilad.

- Det var en märklig dröm, tänkte han när det tåg som han skulle

fortsätta sin färd med rullade in.

Samtidigt förkunnade en röst ur perrongens högtalare att resenärer på

linje 18 och 19 mot Farsta och Hagsätra, måste ta buss från Hötorget

till Slussen på grund av ett tekniskt fel.

 

Share to Facebook Share to Twitter More...
 
 
 

 
Kommentera

Förnamn
 
   
Rubrik
 
   
E-post (Om du vill bli meddelad när någon skriver.)
 
   
Text

(Logga in för att kunna lägga till bild!)
För att skydda oss från spam, klicka i dom gröna rutorna!
Spam Check 2.0 © JW  D E S I G N