Kategorier

 
     
Kommentarer
Spara artikel
 
   

Ur en bild

Ur en bild

Lite vår eller höst, en sån där dag då solen värmer på kinden men jackan måste följa med ut.
Han hade tagit på sig sin nya rock. Egentligen var den gammal men han hade precis köpt den nere i andra-hands affären på hörnet. Ganska ren och hel hade han tyckt och betalade gärna de 75 kronorna dom begärde. Han hade inte ens försökt pruta.

Morgonen hade varit precis som vanligt. Han hade vaknat tidigt i sin billiga lya. Druckit en kopp svart kaffe och så en till, ätit en skiva skogaholmslimpa med en ostskiva på och lyssnat på P1.
Rökt några cigg, hostat slem, öppnat köksfönstret och matat fåglarna med resterna från mackan.
Han tittade lite på gårdagens patiens och flyttade till slut på spader tre. Han funderade även lite på ruter sju men lät den ligga kvar som den var.

Redan vid nio var han på väg ut för att fördriva ännu en dag. Han hade aldrig haft svårt att få tiden att rulla på.
Han var ganska gammal nu, men saknade inte direkt sin ungdom. Vad han saknade var en kvinna att hålla och att smeka. När han såg på sin skrynkliga lem kände han sig sorgsen och fylldes med tankar om villiga kvinnor och blodsprängda lemmar.
Till slut brukade hans vemod bytas ut mot ett belåtet skrockande. Han undrade ofta varför Gud hade gjort så att kroppen och hjärnan inte ligger i fas med varandra på äldre dar.

Han gick ner till torget där människorna precis hade börjat att röra på sig. Affärerna slog upp sina dörrar. Hans favoritplats, en bänk i västra hörnet, vid fontänen, var upptagen. Det brukade den aldrig vara.
- Fittjävel, mumlade han och gick förbi.
Han skrattade lite för sig själv.
- Fittjävlar, fittjävlar.
Ingen tycktes reagera. Det är precis som det ska vara tänkte han och slog sig ner i busskuren.
Där satt han bra med utsikt över torget, över den lilla pizzerian med uteserveringen. Den enda uteserveringen vad han visste.
Jävla skitstad, tänkte han.

Han lutade sig mot spegelglaset och andades tungt. Han rättade till hatten och drog ned den lite till så att hattens brätte vilade på solglasögonens översida. Inte så mycket ansikte kvar åt allmänheten. Så trivdes han. Han körde ner händerna hårt i fickorna, långt ner. Han satt med brett särade ben. Det såg nästan ut som om han satt och pillade på sig själv, i smyg, där under rocken.

Ett leende smög sig fram.

Där kunde han sitta hela dagen, tänkte han, och titta på folk, muttra åt dem och ha fula tankar om kvinnorna som gled förbi.
Många fula skator fanns det också. Såna där med byxor och som käkade p-piller. Inga riktiga kvinnor.
Det var bättre förr, det var han övertygad om.

Han brukade sitta några timmar varje dag nere på torget. Han var inte så intresserad av att prata med någon alls. Hemma hade han sin patiens som aldrig gick ut och sina fåglar som han lärt sig se skillnad på.
Bakom de stora solglasögonen fanns ett par ljusblåa, vattniga, gamla ögon som inte ville sluta se. Varje dag gick han ner för att se lite till. Ett ben, en vad, en barm. Doften av en kvinna. Den riktiga kvinnan, innan han gick hem igen.
 

Share to Facebook Share to Twitter More...
 
 
 

  Kommentarer

härligt språk man känner igen gubben 8)

oldwolfie





Kommentera

Förnamn
 
   
Rubrik
 
   
E-post (Om du vill bli meddelad när någon skriver.)
 
   
Text

(Logga in för att kunna lägga till bild!)
För att skydda oss från spam, klicka i dom gröna rutorna!
Spam Check 2.0 © JW  D E S I G N