Kategorier

 
     
Kommentarer
Spara text
 
   

Min.

Min.

Jag är rädd för rädslan, gömmer mig bakom väggar.
Inte alls som en mur – man kan alltid klättra över en mur – jag omger mig med en kvadrat av väggar.
De löper från marken upp till evigheten.
Vita, tunna, ibland med ett gyllene sken.
Du får inte luta dig emot dem, de kan spricka.
Jag ägnar mycket tid åt att titta upp, försöker se längre.

En morgon kunde jag inte sluta stirra upp, något sa mig att om jag verkligen försökte skulle mina ögon vänja sig vid nya avstånd och lära sig att se längre och en dag se till slutet. Ljuset skiftade från hånande ljust till bekräftande mörkt, ibland syntes det som om väggarna gick ihop, som om de bildade ett tak, då bad jag om regn.
Jag blev bönhörd, regnet föll, slickade väggarna våta och släckte min törst.
Taket försvann och ersattes återigen av evigheten.
Rispapperväggar skyddar mig.
Jag klarar inte av att riva papper, så oskyldigt och vackert.

 

Share to Facebook Share to Twitter More...
 
 
 

 
Kommentera

Förnamn
 
   
Rubrik
 
   
E-post (Om du vill bli meddelad när någon skriver.)
 
   
Text

(Logga in för att kunna lägga till bild!)
För att skydda oss från spam, klicka i dom gröna rutorna!
Spam Check 2.0 © JW  D E S I G N