Kategorier

 
     
Kommentarer
Spara text
 
   

AKUT ERFARENHET

Jag vill berätta om en natt som patient på södersjukhusets akutmottagning, en erfarenhet som fått mej att reflektera över ett och annat här i denna värld.
Då jag väl färdigbehandlad kom ut där i den svala morgonluften gick mina funderingar till folk som står mej nära och jag viskade tyst för mej själv när jag stannade för att fatta ett bättre tag om kryckorna - Tag hand om er alla, på det att ni inte ska behöva spendera en del av ert liv på ”akuten” som ändå är bra att den finns - bara man slipper gå dit, men särskilt då man behöver den.
Därefter for jag hen och la mej -kropp och själ ropade efter sömn och det var skönt att komma hem och ner i kojen.
Sent omsider kom jag på benen efter att försökt ta igen nattens förlorade drömmar - vaknade vid ettiden på eftermiddagen efter att ha lagt mej vid sjutiden på morgonen. Klockan fem släppte dom iväg mej från sjukhuset där jag alltså tillbringat elva timmar, från klockan arton kvällen innan.

- Vad hade hänt!?

Det är en rimlig fråga vilken ska besvaras, men först vill jag bara säga att vi förhoppningsvis kan lära någonting av våra misstag, och om vi delar med oss lite behöver vi inte göra alla själv.

Men ibland leder även mycket små feltramp i tillvaron till erfarenheter vi inte skulle ha fått dessa förutan.

Får jag säga så här; Jag överväger i dag lämpligheten i att gå baklänges i trappor - det var det jag gjort.
För det mesta går det ju bra då man av någon anledning väljer ett sånt sätt att ta sej upp eller ner för en trapp eller exempelvis en stege.

Så gjorde det även denna gång - ända till det näst sista trappsteget - vilket jag då trodda "var" det sista.

Ett oväntat fritt fall på tjugo centimeter kan få förödande konsekvenser, men så illa blev det dess bättre inte för mej. Det gjorde lite ont, men skulle nog går över.

Livet framskred ungefär som vanligt några dagar - visserligen med en irriterande molvärk i ena knät, men dyligt brukar ju ge med sej om man bara ger sej till tåls.
Så gjorde nu inte denna irritation - trotts en viss försiktighet och en stilla förhoppning om att de där med självläkning är kroppen rätt bra på, det är ju vanligen bara att avvakta – i morron är allt ett minne blott - brukar jag tänka.

På fredagskvällen några dagar senare hade knät blivit ganska stort, dessutom svårt att böja. Lördag fick jag låna ett par kryckor och på söndagen tänkte jag som en hel del andra stockholmare – att i morgon ska jag ta kontakt med akuten - för det kan ju knappast vara någon bra idé att uppsöka sådana institutioner en helg när fyllskallarna snubblat på trottoarkanterna eller ramlat ur taxin. Om man nu inte tänkt mantalsskriva sej där förståss, vilket jag inte hade.

Så,,, på måndagen slöt vi mangrant upp där vi som taktiskt väntat med vårt besök - lagom till finalen då hopptjejerna skulle över två meter. Två meter och tvåcentimeter blev det. I mitt fall kom jag dit via en omväg genom vårdcentralen som jag av någon oförklarlig anledning kom fram till fast jag inte ringde på deras telefontid - jag hade försovit mej.
Knät hade gjort så ont att jag haft svårt att somna, men gjorde det till slut i alla fall.
Det var antagligen av ren utmattning efter att i flera timmar försökt hitta en smärtfri ställning till knät utan att lyckas…

Men varken nöden eller sömnen har någon lag – antingen sover man, eller så gör man det inte, vilket jag inte visste att jag gjorde då telefonen väckte mej.

Det var bara att både stelbent, enbent och fyrbent gripa mej dagens projekt ann och ringa vården som jag nu insett vara oavvisligt növändig att konsultera.

Väl där var det första jag la märke till - allt vänligt bemötande - ända från vårdcentralen till mottagningen på akuten. Och då jag slagit mej ner i väntrummet – det vill säga den korridor där alla sitter, och personalen kilar hit och dit i, och där nyanlända med eller utan ambulans hamnar i stilla bidan på att fördelas ut till olika behandlingsrum för att så småningom få träffa en läkare osv.

Överallt såg jag mänsklig omtanke i det verkliga livet – sköterskor som tog emot uppjagade skadade på ett lugnande sätt - ambulansförare som klappade om vithåriga damer som nervöst vred sina knotiga händer inför både smärtan i en stukad arm eller fot och oron inför nästa yrselanfall.

Idel vänlig, kompetent och hårt men lugnt arbetande sjukvårdspersonal.

Förstod att besöket skulle ta sin lilla tid, och måste motionera benet för att det inte skulle värka så mycket, varför jag så smått och försiktigt började röra mej lite i environgerna.
Gjorde då en upptäckt som flera andra väntande hade gjort för mej – där fanns ett Tv-rum.

De som satt där hade ögonen stint koncentrerade på en enda punkt i detta rum och la föga märke till att det kom ytterligare en haltande till i denna uppmärksammt tittande försammling.
Orsaken var att en svensk tjej skulle hoppa över en pinne som några hade lagt på ungefär samma höjd som jag är lång.

Är inte särskilt intresserad av sånt, men hittade några väl lästa tidningar och en tjej från Kina som jag diskuterade den kinesiska muren med - så även lämpligheten av att ha friska knän om man vill följa dess sträckning genom Kinas dramatiskt vackra land.

Lite då och då gick ett sus genom den lilla skaran i Tv-rummet. Ribban höjdes, spänningen ökade, frejdiga kommentarer växlades mellan okända akutbesökare - och jag vill påstå att det uppstod en riktigt hemtrevlig och familjär stämning där bland de av ödet, dumheten eller olyckan drabbade – till och med så pass att jag rycktes med av intresset och någon som väntade på sin doktor inte ville lämna tillställningen då doktorn äntligen hade tid att ta emot.

Det pratades om idrott där i Tv-rummet mellan tjejernas hopp och spring runt någon arena någonstans - tror att det var i Helsingfors. Man dryftade prestationer och vad vi människor kan förmås att göra. Den stora frågan cirkulerade också mella tittana - när är gränsen nådd?

Efter några timmar var det min tur att komma till undersökning. Då hade jag läst alla tidningar - åtminstone en gång och hittat en bok som handlade om – Vad tror ni? Svarar ni ”kärlek” så ger det full poäng.

Väl inne i undersökningsrummet fick jag åter gott om tid att läsa och hann även tröttna på det innan läkaren kom - det hade glunkats om att det var diger kväll, så jag var instäld på väntan.

Läkaren var en trevlig prick med ett utpräglat sinne för det pedagogiska. Han klämde lite var stans på knät och talade om för systern vilka prover hon skulle ta - vilka även togs förvånansvärt fort, men sedan var det stopp.
Röntgen var överbelastad.

Det sas vara en strid ström av olika kroppsdelar på väg dit för att få sin genomlysning och mitt knä var inte högprioriterat.

Så småningom kom läkaren och sa att han tröttnat på att vänta på röntgenbilderna och förklarade på samma pedagogiska vis som förut att han tänkte tappa av knäts inre - lite mera på känn.
Så blev det och detta samlades i ett antal provrör för analys. Resten fick gå i soporna. Det kändes rätt skönt när han var klar – av fler än en anledning - kan jag ju säga.

Sedan var det åter väntan som gällde, då i första hand på svaren från labbet. Jag försökte få en blund i ögonen men det försöket resulterade ganska snart i att en liten ”springare” (vaktmästare) hämtade mitt knä och körde upp det till röntgen så jag hade inget annat att välja på än att följa med.

På röntgenavdelningen såg det stängt ut. Korridoren vilade i skymning, men straxt visade sej två dörrar automatiskt kunna öppnas då man drog rätt kort i därför avsedd springa. Dörrarna gled i sär med ett hasande ljud som vittnade om att det inte var första gången, men att det nog snart skulle vara sista - innan någon sorts rundsmörjning måste ske.

Där inne rådde rutinens monotoni och att ta några bilder på en dylik kroppsdel som ett knä var snart avklarat, varefter en annan springare körde ner objektet för detta knäporträtt till ett annat rum - det förra hade blivit upptaget.

Trötthet i viken form som helst var det ingen brist på alls. Klockan hade blivit tre på morgonen – någon sorts sömn hade det inte blivit, rullbåren var hård och filtar, skyddspapper och ett blårandigt lakan som jag från början inte lagt märke till hade knölat i hopp sej till en ovillig massa som envist och definitivt bestämt sej för att vara på fel ställe vid varje tillfälle hela denna natt, och det var inte lönt att försöka ändra på det.

Klokan fyra gav jag upp och ville hem. Lirkade fram mina byxor som tillsammans med skor och kryckor packats in under rullsängen – bet i hopp om kverulansen och fick på mej mina persedlar.

Då jag lite försynt linkade ut i korridorerna för att se om jag kände igen något eller någon märkte jag att luften gått ur både patienter och personal.

Lite var stans där det fanns plats satt folk sovande eller med inåtvänd blick som inte uttryckte så värst mycket annat än resignation och en önskan att inte vara just där.

Så var det med också med personalen i övrigt. Kvällens glada energi hade börjat tryta. Det var inte svårt att se tröttheten även i deras ögon, dom hade kämpat hårt under natten som ännu hade några timmar kvar till morgonens avlösning.
Jag kunde inte annat än le med förståelse och ömhet då jag såg hur deras ögon dröjde sej kvar i någon pärm där något litet A4-ark fick skänka några sekunders verklighetsflykt från deras fantastiska insats - märk väl varje dygn - jämt.

Då jag så småningom funnit rätt holk med en sköterska som kände igen mej, visade det sej att mina papper var borta – kanske hade läkaren tagit dom och i så fall skulle han nog höra av sej.

Hon lovade att kolla och jag hittade tillbaks till mitt rum. Fick lite ordning på filltar och lakan och la mej igen - vad ska man göra.
Hade inte legat länge på rullsängen som jag med viss framgång lyckats ställa in för någorlunda bekvämlighet - dom där sängarna är gjorda för det statistiska medeltalet så det är inte så lätt.

En försynt knackning och läkaren stegade in i rummet för att tala om att proverna sett bra ut och att jag kunde åka hem när jag ville.

Det var något jag så klart var verkligt glad åt att höra - men vem skulle inte vara det?

Fick ett recept och ett lycka till och gav mej av.

När jag lämnade stället hade all livlighet i korridorerna försvunnit, ingen tog nu ett enda steg i onödan. De som väntade på behandling - väntade. Och de som behandlade väntade lika tålmodigt på att deras pass skulle ta slut så att dom kunde få en stunds välbehövlig vila någonstans i sin egen säng.

Min eloge och tacksamhet till all vårdpersonal, sköterskor, läkare och springare - Ni gör som sagt ett fantastiskt jobb och det är många som har orsak att vara tacksamma för er insats.

 

Share to Facebook Share to Twitter More...
 
 
 

  AKUT ERFARENHET | Dikter, lyrik & poesi | Dikter om livet

jag brukar inte bråka om stavfel för jag gör en hel del själv men nu fick just de här stavfelet mej o fnissa o få bilder framför mej hur de överblivna proverna går iväg o samlas upp o blir till sopporna som nån sen kommer få äta Laughing Laughing Laughing




Så blev det och detta samlades i ett antal provrör för analys. Resten fick gå i sopporna






förlåt mina bilder men så va de



annars så va berättelsen fin o betecknande för hur det är i vården då man kommer fel tid



hoppas ditt knä är bättre nu jag tackar också folket i vården för att dom orkar

kramis

oldwolfie

Visa artikel




Kommentera

Förnamn
 
   
Rubrik
 
   
E-post (Om du vill bli meddelad när någon skriver.)
 
   
Text

(Logga in för att kunna lägga till bild!)
För att skydda oss från spam, klicka i dom gröna rutorna!
Spam Check 2.0 © JW  D E S I G N