Kategorier

 
     
Kommentarer
Spara text
 
   

en sista dans

Ser ner i det repiga glaset. Smuttar sakta på resterna av vodkan. Första glaset. Ensam. Sen fredagskväll på en sunken restaurang vid ryska gränsen. Hungrig, fast jag fått i mig lite mat. Hemma i Rinkeby sköter en granne om mina blommor. Har dem i sin lägenhet en trappa ner. Ledig några veckor från jobbet i receptionen hos folkpartiet. Mitt första riktiga jobb sedan jag kom till Stockholm i slutet av 80-talet. Arbetskamrat har fått rycka in. Man kan bara inte stänga en växel. Någon måste koppla samtalen. Men vadå, min biljett tillbaka från Tallinn är inte förrän om knappt två veckor. Och själv befinner jag mig just nu många mil österut i Narva, vid ryska gränsen.

Några timmar tidigare hade jag vaknat i mitt rum på hotell Narva. Kände av den hårda fjädringen i sängen. Förde vänsterhanden försiktigt runt ryggen. Vred mig. Sträckte överkroppen. Slappnade av och låg en stund. Sträckte på fotlederna. Inte alls utvilad. Kom med tåget från Tallinn under eftermiddagen. Hade då redan hunnit vara ute lite för att se mig omkring. Eller, egentligen, mest för att hitta något att äta. Senaste måltiden var frukost hemma hos min vän i Tallinn, min enda här i landet som jag också bor hos under den här resan.

Tomhänt tillbaka på hotellet. Kunde inte heller få ur personalen i foajén var deras restaurang fanns. Måste bara ut igen. Fredagskväll och hungrig. På vägen tillbaka till hotellet hade jag lyckats hitta en restaurang. Stängd. De ryska siffrorna var samma som våra egna, inte bokstäverna. Lyckades tyda som om att den skulle öppna senare på eftermiddagen.

Sen kväll. Tystnaden i restaurangen har övergått till ett lätt sorl. Jag och de två männen vid ett andra bord längre in är inte längre ensamma. För handen sakta mot läpparna. Låter de sista sura dropparna rulla över kanten och ner i halsen. Känner av berusningen. Inte direkt Arlas mjölk jag drack. Hade egentligen försökt beställa en liten flaska rött vin. Allt på det tummat bleka pappret till meny var bara på ryska. Pekade på något och försökte vara tydlig med ordet ”viin”. Det blev en flaska vodka. Genom glasets repiga yta ser jag ännu några ungdomar släntra in i matsalen. Även de svänger direkt in till baren. Skulle ha provat något vin till den sparsamma anrättningen jag tänkte beställa.

Tiden segar sig fram. Ännu mycket hungrig. För en stund sedan hade de dukat av den lilla tallriken med en hungrig blick uppäten slamsig köttbit som man i Sverige skulle skära bort innan den serverades. Lyckades också tugga i mig två hårda något gröna kantstötta potatisar. Ett par små torra morotsskivor ville jag i normala fall inte röra vid men även de slank ner med en liten klunk vodka. Blev faktiskt en rätt intressant kulinarisk ”upplevelse” sent att glömma. Medan jag stoppade i mig det lilla tänkte jag drömskt till 70-talets skolmat. Längre in i lokalen. Dansmusik. Ur högtalarna strömmar Imagine, av John Lennon och några ABBA-hits. Tafatt och med känsla av svårighet att hantera orkestreringen försöker de nog på sig något som ungdomar kanske vill dansa till. Ännu här inga modernare låtar.

Innan midnatt bestämmer jag mig för att sitta en stund i baren. Vill försöka få några ord med yngre Narvabor. De enda som nog kan något på engelska. Hur är livet? Vad gör man på fritiden? Hur tänker man om närmaste framtiden, om man nu gör det? Lämnar restaurangbordet. Rör mig sakta mot bardisken. Ser mig omkring så obemärkt jag kan. Noterar varje rörelse och ögonkast. Känner av vodkan. Vänster hand får vila någon sekund över ena byxfickan. Nyckeln till hotellrummet. Känner snabbt av stanken av billig cigarettrök, alltför mycket alkohollukt och svett när jag närmar mig bardisken.

Beställer vid bardisken en "Martini". För mig den perfekta sällskapsdrinken. Något söt. Inte sliskig, snarare lite utspädd både i smak och rivighet för den som föredrar konjak. Men jag gillar dess friskhet. Dessutom blir man inte lika lätt berusad. Man behåller en stadig självkontroll samtidigt som humöret blir lite glättigare. Får glaset. Betalar med rubel. Hade i Tallinn lyckats växla till mig lite svart. Här fungerar nog även dollar, men vill inte skylta med det. Står en stund lite avsides. Högra armbågen mot kanten. Spanar lite försynt. Försöker verka obesvärad och i egna tankar. Vet inte riktigt hur jag ska börja prata. Lite försiktig får man ändå vara som ensam västerlänning här en sen fredagskväll.

Upphängda teveskärm i ena hörnet. Ingen verkar särskilt intresserad. Kan jag förstå. Arbetsveckan slut. Man vill koppla av lite. Skärmen visar en ishockeymatch. Sverige spelar! Mot ett lag med röda dräkter och ryska bokstäver på bröstet. Inte längre Sovjet, som upphörde att existera bara året innan när Jeltsin tog över som president för ett självständigt Ryssland. Laget kallas nu OSS, på svenska ”oberoende staters samvälde”. Men för mig är det fortfarande en match mot det mäktiga Sovjet som dominerat sporten sedan 50-talet. Försöker att inte stirra. Börjar känna mig lite uttråkad. Sakta fylls baren på än mer med ungdomar. Några kom nog precis från dansgolvet. Såg lite svettiga ut. Matchen svänger lite fram och tillbaka men det är mest ”de röda” som har pucken. Plötsligt några snabba svenska dragningar. Hojtar till, men försent. Var nog min tredje Martini. Några unga tjejer märker det. Börjar flockas runt mig. Med tydlig distinkt hållning håller jag dem på något behörigt avstånd.

Känner hennes värme. Fingrar glider in under skjortan. Tappar andan. Fernando av ABBA. Rör mig lättsamt mjukt över dansgolvet med en förtjusande ung rödhårig tjej med vackra djupblå ögon. Lätt spänning. Huden drar ihop sig något medan tonerna rör sig märkligt i det avskilda hörnet av restaurangen. Började med att hon höll kvar min hand när jag försökte ställa mig upp i baren. Hotellrummet väntade. Imorgon förmiddag var det tänkt att jag skulle sitta på tåget tillbaka mot Tallinn. Nu vilar avslappnade händer över mina axlar medan jag håller ett stadigt grepp runt hennes mjuka midja. Känner pekfinger glida över min ena örsnibb. Kysser ömt tummen. Hör något svagt ”I really do” medan hon med lätt fuktade läppar andas lugnt.

Midnatt. Dags att dra sig tillbaka. Natalia vill annat. Presenterade sig när våra blickar först möttes före dansen. Sitter nu nära varandra i baren med varsitt glas. Försöker föra ett samtal. Hon är här med några kompisar. Inget att göra hemma, fast så är det ju även i Sverige. Lite väl högljudd för mina öron. Får fråga om några gånger. Lider av försämrad hörsel sedan en trafikolycka som liten. Hennes mjuka varma blick fångar mig. Läpparna rör sig mjukt. Tycker mig se ett snett leende titta fram mellan orden. Are you singel, frågar hon mig efter en kännbar tystnad. Berättar om mitt liv i Rinkeby. Mina vänner. Att jag springer regelbundet. Om mitt arbete som receptionist. Liberal, hugger hon till. Sedan ett än varmare leende. Hon ställer ner sitt glas och lägger försynt sin hand över mina fingrar. Letar sig mjukt upp mot handleden. Känner en alltmer tilltagande spänning. Krypande torrhet i munnen. Vänder handflatan. Greppar hennes hand. Lutar mig fram. Ser en något sorgsen blick innan våra läppar möts.

Ställer ner glaset och börjar skruva på mig. Trötthet och alkoholen börjar ta över alltmer. Inte för att jag tagit mer än ett par glas men det blev inte så mycket mat. Hon ser hur jag återigen börjar avsluta kvällen och frågar på mycket knagglig engelska om hon får följa mig till hotellrummet. Ojdå. Man kan aldrig vara nog försiktig i en sådan här situation. Enda chansen idag för ryssar att få ett bättre liv, är att följa med till väst eller, till hotellrummet och tömma dig på pengar eller ... Finns säkert många fina ryssar, men som situationen har blivit idag, gäller det att vara mycket vaksam. Något år senare skulle det bli våldsamma kravaller mellan proryssar och polisen.

Utanför på gatan tar jag ett klart och tydligt avsked. Promenerar ensam genom parken och tillbaka till hotellsängen. Natalia. 16 år, inte mer skulle jag tro. Trevlig. Ömsint eller längtansfull? Känner fortfarande hennes varma mjuka händer som rörde vid mina fingrar när vi tog farväl. Vad ville hon egentligen? Den ibland sänkte blicken fick mig att tänka, unga kvinnor nära ryska gränsen har nog bara en familj och hemarbete på sin lott. Innan hon släppte min hand gav hon mig en snabbt nedklottrad lapp. Namn och telefonnummer. På väg tillbaka till hotellet tog jag fram den igen. Såg på den, kanske? Försvann efter hemkomsten till Sverige. Oerhört vacker och attraktiv. Vad hade hänt om vi fortsatt ha kontakt eller om hon följde med mig till rummet? Tack vare dagens alla strapatser, den sena timmen och den lilla alkoholmängden i kroppen, somnar jag nästan omgående.

Vaknar av svår hunger. Blev inte mycket att äta under gårdagskvällen. Tänkte ta cykeln ut på jakt efter frukost. Natalia! Varför lämnade jag bara henne vid trappan till restaurangen? Känner fortfarande av hennes värme bredvid mig. Och en tilltagande ensamhet. Personalen i foajén har bytts under morgonen. Kvinnan i receptionen är i samspråk med några hotellgäster. Pekar mot andra änden av korridoren. Vägen till hotellets restaurang? Följer efter och helt riktigt, innanför glasdörrarna finns ett utrymme med några fyrkantiga bord som har de vanliga ”östeuropeiska” röda dukarna. Inväntar serveringspersonalen. Tar en kvart innan någon kommer ut för att ta upp beställning.

Efter en enkel frukost av yoghurt, bröd, några skivor ost och korv samt en kopp ljummet kaffe, går jag upp till mitt rum. Dags att bege sig till stationen. Om någon timme ska tåget mot Tallinn avgå. Med ryggsäcken hängande på min ena axel, släntrar jag ner till foajén. Hämtar ut cykeln och lämnar rumsnyckeln. Återigen på Alexander Puskini, en bred allégata mellan mitt hotell och järnvägsstationen. Skyltfönstret, i det stora varuhuset längs gatan, gapar fortfarande ödsligt tomt.

Tåget är redan på väg in. Grindarna runt stationen stängs av beväpnade gränsvakter. Med cykeln i ena handen rusar jag i full fart uppför trapporna och in i vänthallen. Inser snabbt att kön till enda biljettluckan är alltför lång. Får köpa på tåget istället. Helt oväntat, rycks huvudentréns jättestora trädörrar upp med ett brak och in stormar en grupp "Kalasjnikov"-beväpnade gränssoldater. Kommer jag hinna med tåget? Köper biljetten i luckan. Håller samtidigt ett vakande öga över min cykel. Genom de små fönstergluggarna ut mot perrongen, ser jag hur ryssar är både förbannade och uppgivna. I årtionden hade de varit medborgare i Sovjetunionen och kunnat resa fritt. Nu behandlas de som främlingar av en rätt brysk gränspolis. Mina sympatier ligger ändå hos dessa gränssoldater. Äntligen får de visa sin lojalitet mot sin egen republik.

Passkontrollen klar. Dags att lyfta upp cykeln längst bak i sista vagnen. Tvärstopp! Hänvisas till chefskonduktören, som står längre fram på perrongen. Inga cyklar på mitt tåg, blir svaret. Vad ska nu hända? Kan ju inte lämna kvar cykeln i Narva. Den andra konduktören, som har klivit upp på vagnsstegen, ser snabbt mitt problem och hjälper mig upp cykeln längst bak.

Väl ombord, ser jag att det är en liggvagn med täta britsar. Står med ryggsäcken i ena handen och söker plats. Får ett tydligt bevis för att även ryssar kan visa ett älskvärt beteende. Någon flyttar sin packning. En annan lyfter upp min ryggsäck på en hylla. Tåget har sakta börjat röra sig ut från järnvägsstationen. Konduktören erbjuder mig ett glas te för bara 1 krooni (drygt 40 öre). Stämningen blir, medan tåget avlägsnar sig alltmer från gränsstaden, snabbt uppsluppen. Har svårt att släppa Natalia. Kysste mig faktiskt ömt på gatan till restaurangen. Som jag besvarade med en varm tungkyss. Med teckenspråk och min ordlista blir det nu och här, medan vi dunkar fram längs finska viken, ett enkelt men angenämt samtal med passagerarna om Sverige, mina gamla kartor och förhållandena i nya Estland. Hur mycket de förstår vet jag inte men …


 

Share to Facebook Share to Twitter More...
 
 
 

 
Kommentera

Förnamn
 
   
Rubrik
 
   
E-post (Om du vill bli meddelad när någon skriver.)
 
   
Text

(Logga in för att kunna lägga till bild!)
För att skydda oss från spam, klicka i dom gröna rutorna!
Spam Check 2.0 © JW  D E S I G N