|
Nog | Novellen | Den oändliga novellen
o hur ska någon veta vad som är normalt o vad som är rätt
då dimensionerna hela tiden går i varandra o spelar spratt så är då min verklighet din? eller fins det överhuvudtaget någon verklighet att tala om kanske de bara är drömmar hos en blind rörelser hos en lam tal hos en stum musik för en döv för kanske verkligheten är ÄN mer fantastisk så att vi du o jag inte förmår uppfatta mer än den lytte kanske sprakande universell orgiastisk kanske ofattbarare än livets själva ursprung :?: :?: :?: :?: Visa artikel
Sluta jämra sig. Sluta tänka, bara gör. Ett minne efter det andra. Sitt tidigare jag måste konfronteras, det river honom tokig. Att sakta tyna bort genom sitt undermedvetnas felande är inte hans öde. Mentaliteten är klarare än någonsin.
Tvivel växer fram. Hur kan man vara säker på det som han tyckte sig se och vad han ser överhuvudtaget. Hur kan någon vara säker på det. Möjligheten över att våra sinnen spelar oss spratt är inte ett alternativ, mentaliteten är klar. Om han bara kan klura ut hur blinda drömmer kommer all logik fram. Det är bortom vår vetenskap vilket gör det intressant. Han har aldrig varit blind och drömmer i bilder men tänk om man aldrig sett omgivningen, inga bilder finns det då att drömma om. Han svamlar. Det har börjat. Resan. Visa artikel |