Kategorier

Du måste vara inloggad för att få tillgång till
"Dina Favoriter"

Klicka här för att "Logga in"

Klicka här för att "Bli medlem" Helt gratis!


 
     
Kommentarer
Spara text
 
   

Horla av Guy De Maupassant

Guy de Maupassant (1850-1893) växte upp i Étretat i Normandie i Frankrike och han kom tidigt att uppvisade ett stort intresse för poesi och teater. Han blev student 1870, samma år som det fransk-preussiska kriget bröt ut och han deltog där som frivillig. Efter kriget flyttade han till Paris där han kom att verka som tjänsteman, bl.a. på undervisningsministeriet. Han hade ett rikt sällskapsliv samt spenderade mycket tid med kvinnor, inte minst på stadens bordeller. Som ett resultat av detta leverne drabbades han redan i unga år av syfilis, en sjukdom som kom att orsaka honom svåra och eskalerande mentala problem. De sita åren av sitt korta liv spenderade Maupassant på hospital, försvunnen i en värld av galenskap.

Maupassants litterära karriär inleddes på allvar när den kände författaren Gustave Flaubert (1821-1880) som var bekant med Maupassants moder, fann ett intresse för hans texter. Genom Flaubert fick Maupassant kontakt med många av författarna i den realistiska och naturalistiska skolan såsom Emile Zola (1840-1902), Ivan Turgenjev (1818-1883) och Henry James (1843-1916).

Maupassant räknas, även om hans tid som aktiv författare inte kom att sträcka sig över mer än ett tiotal år, som en av novellkonstens stora mästare och hans stil kan beskrivas som sparsmakad men pregnant. Han lyckas ofta, med några få enkla stilistiska drag, karakterisera en handling eller en person och miljöerna är även dessa, allt som oftast, ytterst sparsamt beskrivna.

Många av författarens noveller skildrar de egna ungdomserfarenheterna från det fransk-preussiska kriget och den därpå följande preussiska ockupationen av östra Frankrike och bl.a. ”Fettpärlan” (1880), den kanske mest uppmärksammade av hans noveller, utspelas vid tiden för denna okupation.

Det senare novellistiska författarskapet, vilket kom att präglas av hans allt mer eskalerande mentala ohälsa, kan främst hänföras till skräcklitteraturen. Tematiskt kretsar dessa berättelser ofta kring människans utsatthet och till hans mest uppmärksammade noveller i denna kategori räknas ”Horla”

Huvudpersonen i denna berättelse är en man vilken lever ett till synes lugnt liv på den franska landsbygden invid floden Seine. En till det yttre tämligen välstrukturerad person vilken vi snart finner, genom de dagboksanteckningar denne för och där han återger den ena skrämmande och tvivelaktiga händelsen efter den andra, uppenbarligen drabbats av vad som kanske bör uppfattas som en plötslig identitetskris. Huvudpersonen upplever att han tagits i besittning av ett främmande väsen. Ett väsen som likt en sjukdom invaderat honom, men som samtidigt tycks existera utom honom. För att undkomma sin fruktan för en total upplösning av det egna jaget reser han iväg och möter på denna resa en munk vilken börjar tala om den osynliga kraften i naturen. Människoartens begränsningar hamnar i fokus; ser vi allt som finns eller finns det mer bortom vår fattningsförmåga? Huvudpersonen får även bevittna en hypnos på nära håll och han ställs i och med denna inför fakta vilka han förnuftsmässigt finner det svårt att erkänna. Då huvudpersonen efter en tid och nu tillsynes frisk återvänder till hemmet dröjer det inte länge förrän det tvetydiga vansinnet åter visar sig.

”Horla” kan givetvis tolkas som en historia om ett slags osynligt andeväsen vilket tar över människors liv och vilja, men berättelsen, som tillkom under en period då författaren led av relativ sinnesförvirring, bör ävenledes ställas i relation till denna. ”Horla” kan därför även uppfattas som en resa i ett inre landskap. Som berättelsen om en man vilken, som resultat av sin ensamhet, i sina tankar skapar en tvåsamhet, en varelse av en helt ny och människan överlägsen art. Och huvudpersonen, galen eller ej, ställer sig frågan: Innan människan blev människa satt andra arter på tronen. Vad är det som garanterar att vi en dag inte mister vår plats i hierarkin och underordnas en ny starkare art?

Tematiskt kan ”Horla” även sägas vara en historia om människans utsatthet. Att berättelsen till del utspelar sig i storstaden till del på landsbygden är intressant så till vida att det är i storstadens myller livet ter sig ljusare och huvudpersonen blir harmonisk emedan han på landet åter omsluts av ett mörker och disharmoni. Förklaringen är dock både enkel och logisk. I staden, med dess höga tempo och ständigt omgiven av sina vänner tvingas huvudpersonen aldrig konfronteras med sig själv och sina rädslor. Endast i ensamheten framträder den skuggvarelse, verklig eller av hjärnan skapad, som huvudpersonen tvingas föra en ständig kamp emot och som han slutligen inser att han måste döda.

När nu denna mångtydiga historia åter givits ut på svenska av förlaget H-ströms är det snarare frågan om en nytolkning än en nyöversättning. För översättning och tolkning står Stefan Hammarén och somliga kommer säkert att kritisera hans poetiska Horla vilken bjuder på ett långt fylligare ordflöde än originalet. Lika fullt kan jag inte annat än kapitulera inför denna översättning i vilken Hammaren lyckas s.a.s. damma av och skaka nytt liv i denna klassiker. Nytt liv åt Maupassant, nytt liv åt ångesten och nytt liv åt Horla.

 

Share to Facebook Share to Twitter More...
 
 
 

 
Kommentera

Förnamn
 
   
Rubrik
 
   
E-post (Om du vill bli meddelad när någon skriver.)
 
   
Text

(Logga in för att kunna lägga till bild!)
För att skydda oss från spam, klicka i dom gröna rutorna!
Spam Check 2.0 © JW  D E S I G N